Linus & Karin reser
Och så var det då dags.
Det regnar utanför, men någonstans över all skog som jag har utsikt över från mammaochpappa-lägenheten som jag ändå har hunnit börja känna mig lite hemma i, där syns solstrimmor.
Ungefär som i Kuala Lumpur med andra ord. 25 grader, sol, moln, regn berättar tidningen och jag läser andaktsfullt.
Den där långresetanken som har funnits sedan jag var väldigt många år yngre och förvånansvärt få centimeter kortare, har blivit dags att göra verklighet av.
Imorgon åker vi och jag låter ordhyss gå i ide några månader (det vill säga inte ett sådant där hackigt uppehåll som det brukar vara på den här sidan, ett sådant där man hela tiden förväntar sig att det ska finnas ord men ständigt tvingas upptäcka att det inte är några nya meningsbyggnader den här dagen heller! för, att plötsligt, när man kanske till och med börjat hoppas på motsatsen, möts av långa meningar tre dagar i rad.)
Så.
Ryggsäcken är inte packad. Men, kläderna är framplockade och reseapoteket inhandlat.
Och
ni får gärna följa med om ni vill. Förstås får ni hoppa på första bästa plan, men känns det aningen överilat så får ni gärna läsa om vad vi sysslar med på vår reseblogg istället:
http://foerresten.blogg.se/
Lev livet och må så gott!
Det regnar utanför, men någonstans över all skog som jag har utsikt över från mammaochpappa-lägenheten som jag ändå har hunnit börja känna mig lite hemma i, där syns solstrimmor.
Ungefär som i Kuala Lumpur med andra ord. 25 grader, sol, moln, regn berättar tidningen och jag läser andaktsfullt.
Den där långresetanken som har funnits sedan jag var väldigt många år yngre och förvånansvärt få centimeter kortare, har blivit dags att göra verklighet av.
Imorgon åker vi och jag låter ordhyss gå i ide några månader (det vill säga inte ett sådant där hackigt uppehåll som det brukar vara på den här sidan, ett sådant där man hela tiden förväntar sig att det ska finnas ord men ständigt tvingas upptäcka att det inte är några nya meningsbyggnader den här dagen heller! för, att plötsligt, när man kanske till och med börjat hoppas på motsatsen, möts av långa meningar tre dagar i rad.)
Så.
Ryggsäcken är inte packad. Men, kläderna är framplockade och reseapoteket inhandlat.
Och
ni får gärna följa med om ni vill. Förstås får ni hoppa på första bästa plan, men känns det aningen överilat så får ni gärna läsa om vad vi sysslar med på vår reseblogg istället:
http://foerresten.blogg.se/
Lev livet och må så gott!
tre dagar kvar
Ibland händer det att minnesbilder kastas upp framför en som intensiva filmklipp. Så är det just nu, jag är attackerad, huvudet blir trött av alla explosioner, benen vinglar av utmattningen.
Jag minns hur syskontrion framförde Pippiföreställningar (Tuttifruttivisor, cirkuskonster, egenskrivna teaterstycken, i stunden improviserade sånger) i vardagsrummet.
Jag minns hur grannbarnen ringde på dörren om kvällarna och hur alla trädgårdor, buskar och gator flätades samman till en enda stor lekplats.
Köket.
Alla som har suttit vid det köksbordet. ord och tårar och skratt. Köket har sparat dem i sin famn, väggarna klappar mig förstående på axeln när jag med värkande huvud kliver upp sömndruckna morgnar.
Fönstret vid trappan, den fredade zonen som kan bära all tyngd.
Mitt rum, inte så mycket mitt rum, snarare dörren att stänga och fönstret att sikta ut genom.
De första äpplena, smultronen vid trappen, längdskidåkningen kring berget, ljuden som letar sig upp genom vardagsrumstaket - sovrumsgolvet, dörrarna, väggarna, det svårstängda fönstret och den sjuttiotalsorangea källartrappen.
Jag kommer inte att minnsas ett hus, utan Huset.
Det som är synd med att vara kort är att mina armar inte räcker runt Huset med den vita putsen.
Istället lutar jag mig mot trappräcket, vid fönstret och tänker att Huset nog förstår att det är tänkt som en kram. En lycka till och tack för allt min vän jag önskar dig allt gott kram, innan vi går skilda vägar jag och
barndomshuset.
de sista dagarna i huset där jag blev jag (förenklad version)
Jag springer genom barndomsskogar.
Snubblar över rötter vars bark har torkat medan jag har vuxit. Mina fötter, planlöst över gångarna jag som liten lovade mamma att inte gå ensam på. Farliga gubbar. Fullgubbar. Rysningen i kroppen, oförståelsen, förståelsen, att det var någonting att undvika. Frän lukt och fula ord. För liten för att vara ensam då.
Barndomens skogar förvandlas till dungar och bergen till stora stenar. Himlen trygg och vansklig, där ovanför, berättar slingriga historier om luftballonger, flygplansränder och svävande ljuslyktor, de slutar alltid med att det blir höst också i år.
Jag gick inte på de förbjudna gångarna. Inte mer än när grannpojken var med och skrattade åt regelverk och förhållningssätt. Vi gick längs stigarna och mörkret slog kullerbyttor i buskarna, gränderna var trånga och doftade av honungsros och han hoppades kunna skrämma mig vid varje krök. Det kom inga farligheter mer än samvetsturbulensen.
Grannpojken blev förstaklassresenär och fotomodell.
Han var inte en del av mina barndomsskogar. Inte av dem som jag växte mig genom. Han var en del av trottoarerna, hopprepen och förvirringen. En del av det urskuldande. En del av det alltid pickande.
I skogen blev jag stor medan jag gjorde mig liten.
Snubblar över rötter vars bark har torkat medan jag har vuxit. Mina fötter, planlöst över gångarna jag som liten lovade mamma att inte gå ensam på. Farliga gubbar. Fullgubbar. Rysningen i kroppen, oförståelsen, förståelsen, att det var någonting att undvika. Frän lukt och fula ord. För liten för att vara ensam då.
Barndomens skogar förvandlas till dungar och bergen till stora stenar. Himlen trygg och vansklig, där ovanför, berättar slingriga historier om luftballonger, flygplansränder och svävande ljuslyktor, de slutar alltid med att det blir höst också i år.
Jag gick inte på de förbjudna gångarna. Inte mer än när grannpojken var med och skrattade åt regelverk och förhållningssätt. Vi gick längs stigarna och mörkret slog kullerbyttor i buskarna, gränderna var trånga och doftade av honungsros och han hoppades kunna skrämma mig vid varje krök. Det kom inga farligheter mer än samvetsturbulensen.
Grannpojken blev förstaklassresenär och fotomodell.
Han var inte en del av mina barndomsskogar. Inte av dem som jag växte mig genom. Han var en del av trottoarerna, hopprepen och förvirringen. En del av det urskuldande. En del av det alltid pickande.
I skogen blev jag stor medan jag gjorde mig liten.
Om orden är ett ord för mycket
Jag cyklar mellan fält som jag skulle kunna berätta om i mina drömmar men som jag finner lika vackra nu som då. Tiden blir till ett begrepp som avslöjar mitt på dagen om solen bränner extra starkt mot min hud eller någonting diffust i stil med kväll om alla färger går i varmare toner och kroppen påminner om att den behöver mat.
Smattret från de egna tangentslagen.
Deras samtal som studsar mellan väggarna i rummet bredvid.
Doften av gräs och nyklippt häck, sommar i P1 och plättar till lunch, solsting till lunch, familjesällskap till lunch.
Jag tog sommarlov och tappade greppet om tiden, då när många andra börjar skolan, har satt sig tillrätta i skrivbordsstolen, igen.
Sommarlov. Tio veckor. En oändlighet. Huden smakar salt.
, I nuet (som man visst alltid är i hur mycket man än vrider sig), sommarlovet är ett sådant där vackert hittepå som egnetligen skulle kunna komma mitt i oktober. Eller börja i augusti och sluta i januari. Det är nog tur, att tiden får sig en påminnelse ibland om att den faktiskt inte kan styra allt.
Så jag fortsätter att cykla bland mina fält, ned mot havet och stranden där det är sensommarglest mellan sandslotten och sandhajarna. Läser böcker, samlar ord, håller mig nära, räknar ned tiden som jag kanske inte alls har tappat greppet om, så pass mycket som jag i närheten av stockrosorna, inbillar mig att jag har gjort.
augustivärlden
Augustimörktet har lagt sig och jag föreställer mig att jag skulle kunna blicka upp mot en stjärnhimmel om jag gick ut på balkongen.
Då, när vi var små och sommarloven var en oändlig räcka av veckor, brukade pappa prata om stjärnhimlarna i augusti. De vackraste stjärnhimlarna som bli suddiga i staden men lyser som hoppfulla lampor bland åkrarna på Bjärehalvön.
Augusti, med dagg i gräset och nytt omslagspapper till böckerna.
Att stänga av vattnet i sommarstugan, äta upp de sista glasspinnarna i frysen och vinka hejdå till sommaren.
Rulla in i staden med tunnelbanan, vattnet, parkerna och upptäcka att det visst var sommar även där.
Rulla in i staden med tunnelbanan, vattnet, parkerna och upptäcka att det visst var sommar även där.
Färgerna på husfasaderna kändes lite skarpare, de första plommonen hade fallit till gräset och asfalten kändes lite mjukare än den gjorde sist, då, innan åkrarna blev grannar.
Det är augusti och jag är i en annan del av Skåne.
Stjärnorna brottas med aprikosskenet från gatlyktorna här, men jag blickar ut över åkrarna på min väg till jobbet och de får en tyst lycka att lägga sig till rätta inom mig.
I år
inbillar jag mig att sommaren inte tar slut.
Den fortsätter, och om tre arbetsdagar kan jag luta mitt huvud mot hans axel igen, äta middag bland rosorna, där mellan åsen och havet, med de fyra, där jag är nummer fem.
I år
föreställer jag mig att jag kommer vinka hejdå till barndomshuset istället för till sommaren.
Jag har kollat på stjärnorna även där.
jag är här igen.
Jag bor nära järnvägen nu.
Inte så nära att det känns kort att gå med packning som man skulle behöva en dubbel uppsättning händer till, men så pass nära att man hör godstågen bullrar om natten.
Jag andas lite lugnare nu, trots att jag bor i ett hav av ouppackade väskor och kartonger. Insåg, att det var bara två jag behövde. Två väskor, tre, max fyra, varför har jag i så fall allt det andra? Ibland undrar man, undrar och leker filosof tills det skaver i magtrakten.
Nej.
Jag tror att lugnet har att göra med att det finns en balkong att sitta på, med gräs och kubbspel och höga träd i närheten.
Och allra mest. Att kunna njuta av att komma hem till en tom lägenhet och vara alldeles ensam en kväll, eftersom jag vet, att imorgon är jag det inte.
Det finns någon att skicka ett sms till och fråga om vi behöver tomater, det finns någon som säger "jag är hemma kvart i fem" och det finns någon
att skratta tillsammans med, spela pingis med ord över middagsbordet tillsammans med.
Nu bor jag i staden som rymmer fylleskränande studenter, kunskap och kullerstensgator kantade av sommaridylliska stockrosor.
Allt det där som jag fortfarande inte har lyckats komma underfund med hur jag ska förhålla mig till.
Och svaret är väl det som det alltid är, men som jag i min tänkande bubbla inte riktigt har hunnit lita på än.
Det dansar ett ljus på värmelyktans kant bredvid mig och luften jag andas smakar sommarkväll.
Det räcker.
ett litet rop
De där små sakerna,
som besvikelsen i att inte ha någon att blänga med på flugan som surrar hopplöst högt, kors och tvärs i rummet, halv sju på morgonen, att inte kunna säga högt att den här omeletten smakade just ingenting och att inte ha någon att vika lakanen med utan att få vika de själv. Det blir snett,
och vint och kanske är det för att världen hamnat lite på sned och för att de där små sakerna är
de allra största.
(stoppochbelägg. det här är inte ett juni i moll. det är det inte. igår kom världens bästa sara hem och idag världens bästa syster och nästa vecka får västra hamnen besök av mig och världens bästa amanda, igen, för det är dags att göra en favoritirepris två år senare.)
som besvikelsen i att inte ha någon att blänga med på flugan som surrar hopplöst högt, kors och tvärs i rummet, halv sju på morgonen, att inte kunna säga högt att den här omeletten smakade just ingenting och att inte ha någon att vika lakanen med utan att få vika de själv. Det blir snett,
och vint och kanske är det för att världen hamnat lite på sned och för att de där små sakerna är
de allra största.
(stoppochbelägg. det här är inte ett juni i moll. det är det inte. igår kom världens bästa sara hem och idag världens bästa syster och nästa vecka får västra hamnen besök av mig och världens bästa amanda, igen, för det är dags att göra en favoritirepris två år senare.)
i den skånska staden igen
Det är märkligt
hur mycket klarare världens konturer kan te sig
ibland, hur mycket vackrare
regnet är när det inte bara är en själv som ser på det
hur luften räcker till mycket mer då när den
delas med fler och egentligen
är det inte märkligt, inte
alls
Jag kan se över stängslet
nu
hur mycket klarare världens konturer kan te sig
ibland, hur mycket vackrare
regnet är när det inte bara är en själv som ser på det
hur luften räcker till mycket mer då när den
delas med fler och egentligen
är det inte märkligt, inte
alls
Jag kan se över stängslet
nu
regnet faller bara när jag inte ser
Det är tyst.
Datorns surr. En fågel som kvittrar. Annars
är det tyst och jag undrar var den där stillheten kom ifrån, om den försöker säga någonting, om
jag kommer lyssna, om det är de skarpa färgerna eller
den långa utandningen, som först skaver bort min hud.
Strumporna har gått sönder, de också.
Jag drar av mig dem och går barfota över golvet,
som för att inte väcka
träplankorna
Datorns surr. En fågel som kvittrar. Annars
är det tyst och jag undrar var den där stillheten kom ifrån, om den försöker säga någonting, om
jag kommer lyssna, om det är de skarpa färgerna eller
den långa utandningen, som först skaver bort min hud.
Strumporna har gått sönder, de också.
Jag drar av mig dem och går barfota över golvet,
som för att inte väcka
träplankorna
(för att jag kommer sakna att fläta samman dina fingrar med mina)
Försöker febrilt föreställa mig hur sommarmånaderna kommer vara utan vits med att ropa "hej, jag är hemma nu" när jag med småspringande steg flyger upp för trappan, in genom dörren.
Förskräcks över min dåliga fantasi.
Gör ett till försök, att föreställa mig kusten i Malaysia, naturen i Vietnam.
Den har inte blivit bättre, min fantasi.
Förskräcks över min dåliga fantasi.
Gör ett till försök, att föreställa mig kusten i Malaysia, naturen i Vietnam.
Den har inte blivit bättre, min fantasi.
om tiden inte ser mig, finns den då?
När mörkret börjar lägga sig över den skånska storstaden.
När den entoniga musiken satts igång, avlägset
När huden flagar sig i plötslig förvirring av all sol
är jag ganska glad att balkonräcket är hopplöst högt och omöjligt att se igenom,
att balkongens inreding inte sträcker sig till mer än ett par mattor, en lånad soffkudde.
När det är kväll och jag inte ser mer än himlen, ingen annan än himlen ser mig
andas jag tyst
i hemlighet.
När den entoniga musiken satts igång, avlägset
När huden flagar sig i plötslig förvirring av all sol
är jag ganska glad att balkonräcket är hopplöst högt och omöjligt att se igenom,
att balkongens inreding inte sträcker sig till mer än ett par mattor, en lånad soffkudde.
När det är kväll och jag inte ser mer än himlen, ingen annan än himlen ser mig
andas jag tyst
i hemlighet.
tabasco
Det är som om våren diskret flög förbi mig medan jag sålde nyframställda konfirmationskort, studentkort, bröllopskort bakom kassadisken. Kanske rörde den sig där längs motorvägen någon gång, men fann inte mödan värd att ta en tur in genom köpcentrets dörrar, knacka mig på axeln eller vinka på avstånd, hälsa och nynna att "jag finns i år också, jag väntar på dig här utanför".
Istället vinglade jag ut genom dörren, eftermiddagssol som exploderade mot de nymålade parkeringsrutorna och de kunde inte lysrörsskenet konkurrera mot.
Mina ögon orkade inte riktigt med det där ljuset som skrek som klubbmusiken klockan 02.35 en fredagsnatt, orkade inte riktigt med en kyss efter flera månader i celibat och mina ögon
rullade bakåt
resignerade till en ofödd medan sommaren
kastade korkskruvar på mitt oputsade köksfönster
Istället vinglade jag ut genom dörren, eftermiddagssol som exploderade mot de nymålade parkeringsrutorna och de kunde inte lysrörsskenet konkurrera mot.
Mina ögon orkade inte riktigt med det där ljuset som skrek som klubbmusiken klockan 02.35 en fredagsnatt, orkade inte riktigt med en kyss efter flera månader i celibat och mina ögon
rullade bakåt
resignerade till en ofödd medan sommaren
kastade korkskruvar på mitt oputsade köksfönster
det där med att vara stolt
Jag är stolt över min orkidé. Den som jag återuppväckte från de döda och som har förflyttats till lägenhetens hedersplats i köksfönstret där den ståtar med sex blommor (istället för två papperstorra grenar).
Det är ju egentligen lite fånigt. Lite sorgligt rent ut sagt. Att det där med att känna sig stolt ska vara så förskräckligt svårt. Det blir lite pinsamt, som att man hävdar sig alldeles för mycket och skryter om de egna prestationerna och motar bort andras. Så för att ingen ska kunna ta fel, och tolka in vår stolthet som ett tecken på att vi är alldeles förskräckligt självupptagna och inte ser till människorna omkring oss, så bygger vi vår stolthet kring just... en orkidé till exempel. Så länge vi inte bllomfantaster förstås. För det är det som är det viktiga, att det inte är någonting som vi kopplar samman med oss själva.
Det blir så mycket lättare att vara stolt över en blomma som är vacker, eftersom jag i själva verket inte alls är särskilt bra på blommor annars. Det som betyder någonting däremot, det jag brinner för, över det kan jag bli nöjd, sällan mer. För så ödmjuk går det ju inte att vara mot sig själv. Det jag tycker om förväntar jag mig ju också att jag ska göra någonting med. Jag tillåter mig inte att vara stolt. Ribban som hissades för vad jag förväntat av mig själv att jag ska prestera är så hög att den inte går med på att både bli klättrad över och till råga på allt känna stolthet inför. "Det där måste jag ju klara", "det där tycker jag om, brinner för, det är ingenting att vara stolt över", skulle jag aldrig komma på tanken att varken tycka eller säga till någon annan, men till sig själv är det så mycket lättare.
Jag är stolt över min orkidé. För att jag räddade den utan att veta vad jag gjorde. Det är ju rätt patetiskt.
Det andra som jag ofta är stolt över är andra människor. Jag blir stolt när en vän har skrivit en dikt som berör, när någon i familjen lyckas med det den vill, är stolt över dem nära mig för att de är sådana fantastiska människor.
Jag är stolt över dem jag älskar och över en orkidé. Någonstans brister logiken.
Det är en knut i huvudet som hjärnan inte har stolthet nog att lösa upp.
Inte just nu.
Det är ju egentligen lite fånigt. Lite sorgligt rent ut sagt. Att det där med att känna sig stolt ska vara så förskräckligt svårt. Det blir lite pinsamt, som att man hävdar sig alldeles för mycket och skryter om de egna prestationerna och motar bort andras. Så för att ingen ska kunna ta fel, och tolka in vår stolthet som ett tecken på att vi är alldeles förskräckligt självupptagna och inte ser till människorna omkring oss, så bygger vi vår stolthet kring just... en orkidé till exempel. Så länge vi inte bllomfantaster förstås. För det är det som är det viktiga, att det inte är någonting som vi kopplar samman med oss själva.
Det blir så mycket lättare att vara stolt över en blomma som är vacker, eftersom jag i själva verket inte alls är särskilt bra på blommor annars. Det som betyder någonting däremot, det jag brinner för, över det kan jag bli nöjd, sällan mer. För så ödmjuk går det ju inte att vara mot sig själv. Det jag tycker om förväntar jag mig ju också att jag ska göra någonting med. Jag tillåter mig inte att vara stolt. Ribban som hissades för vad jag förväntat av mig själv att jag ska prestera är så hög att den inte går med på att både bli klättrad över och till råga på allt känna stolthet inför. "Det där måste jag ju klara", "det där tycker jag om, brinner för, det är ingenting att vara stolt över", skulle jag aldrig komma på tanken att varken tycka eller säga till någon annan, men till sig själv är det så mycket lättare.
Jag är stolt över min orkidé. För att jag räddade den utan att veta vad jag gjorde. Det är ju rätt patetiskt.
Det andra som jag ofta är stolt över är andra människor. Jag blir stolt när en vän har skrivit en dikt som berör, när någon i familjen lyckas med det den vill, är stolt över dem nära mig för att de är sådana fantastiska människor.
Jag är stolt över dem jag älskar och över en orkidé. Någonstans brister logiken.
Det är en knut i huvudet som hjärnan inte har stolthet nog att lösa upp.
Inte just nu.
night and day
Det regnade när vi gick hemifrån. Han med knallgul regnjacka och sömnen i ögonen, jag med prickigt paraply och ledighetsleende.
Någonstans medan brunchen åt och orden hoppade och grannborden bytte gäster, igen, slutade det regna. Och jag var på ett sådant där humör då man med ojämna mellanrum upprepar "Åh, så vackert det är här och det är så härligt med våren när allt blir ljust och lummigt". Just när man passerar ett byggområde, för de där lergroparna och asfaltshålen försvann på något sätt bredvid magnohlian.
Solen kom och vi mötte en snäll bibliotikarie och nya böcker, bläddrade bland mönstrade tyger och log oss fram genom stad och folk och grönsaksstånd och solblåst.
Solen kom och vi drack öl på Folk & Rock och
solen fanns kvar när vi försvann in på Skånes Dansteater och till och med
när vi tog bussen hem mot Ella Fitzgerald, knäckebröd-med-keso-avokado-tomat, tidningar, ljus och naturgodis, fanns solen kvar, en liten stund och nu när det är
alldeles mörkt ute har jag fortfarande inte sagt det som egentligen betyder allra mest eftersom jag tänker mig att det finns där, så tydligt, ändå.
Någonstans medan brunchen åt och orden hoppade och grannborden bytte gäster, igen, slutade det regna. Och jag var på ett sådant där humör då man med ojämna mellanrum upprepar "Åh, så vackert det är här och det är så härligt med våren när allt blir ljust och lummigt". Just när man passerar ett byggområde, för de där lergroparna och asfaltshålen försvann på något sätt bredvid magnohlian.
Solen kom och vi mötte en snäll bibliotikarie och nya böcker, bläddrade bland mönstrade tyger och log oss fram genom stad och folk och grönsaksstånd och solblåst.
Solen kom och vi drack öl på Folk & Rock och
solen fanns kvar när vi försvann in på Skånes Dansteater och till och med
när vi tog bussen hem mot Ella Fitzgerald, knäckebröd-med-keso-avokado-tomat, tidningar, ljus och naturgodis, fanns solen kvar, en liten stund och nu när det är
alldeles mörkt ute har jag fortfarande inte sagt det som egentligen betyder allra mest eftersom jag tänker mig att det finns där, så tydligt, ändå.
kalla det sommarminne, eller fiktion, för enkelhetens skull.
Det händer att jag tänker på Ester
Ester vars ådror är mjuka som maskar och vars tårar
är obefintliga men skulle kunna
dränka en stad
Det är svårförklarligt, men
det är sådan hon är Ester
Hon hälsar artigt och svär förfärligt
Kanske hade det varit lättare om det hade funnits ett innan
Om vi någonsin hade varit vänner
på det där skratta tillsammans viset, bry sig om varandra viset
vara där även när det inte syns
viset
Men Ester är inte där
och hennes visiter här är som
avhuggna sekunder
Ester tittar på mig
länge
Och så plötsligt
tror jag att jag anar någonting
skymtar Ester som på riktigt
Ester som i vara vi som i
se på mig
Det kanske är min längtan som spelar mig ett spratt
Det är nästan så jag hoppas det
Esters frånvaro är hennes överlevnadselixir
Esters hand är varm trots att kroppen
fruset darrar
Hon räknar mina fingrar
får dem till trettiofem
Det är som att vi skulle springa mot samma målsnöre
dygnet runt
aldrig
nå fram
Det är tur att Ester
inget vet
tänker jag att trots att orden bänder upp mörka gropar i min hud
Det Ester ser finns
men existerar inte
När jag kommer hem gråter jag,
som vanligt
Känner mig som en egoist som har möjligheten att fly
Också det är som vanligt
Jag vet vad Ester säger trots att jag inte är där
Jag vet när hon gråter och jag känner när hon stöter i
Esters hy är blå efter alla de fall vi inte lyckats rädda henne från
Hon säger att det var en hund, en skridskobana utan hjälm
Jag gråter när Ester inte ser
Förtränger
när hon inte är med
Min lättnad när jag går bort från
Esters mjuka handflata mot min
är oerhörd
Jag förlåter inte mig själv, Ester
