Med framtiden i fickan.
Att skriva ord som ingen ser i ett rum där alla kan se. Underligt. Kanske precis sådär lagom underligt för att det ska vara nyttigt bra fint att vakna till.
Jag sitter och viftar med tårna där solen möter skuggan med en randig kjol som jag och hanna köpte när vi upptäckte second hand affärer som tolvåringar. Tolvåringar. Jag minns skratten, tygerna, pennorna, de rostade mackorna och utspilld oboy, till och med telefonsamtal på tunnelbanan minns jag. Just just nu står allting stilla trots att det rör sig så himla fort. Jag gömmer mig där (jag tror) att ingen ser men jag ser allt. Grannar som kommer och går, låser dörr med frisyr som alldeles nyss vattenkammats framför spegeln och solglasögon tänkta att passa till jeansen som just idag är ljus med slitna partier på. Andra grannen hejar glatt på takläggaren samtidgt som två tanter en rullator två baskrar varma kluckande skratt passerar. Det är maj, sexton grader nästan i alla fall, jag sitter på min balkong och om en månad är vi fria,om fem veckor är vi på väg ut i ett för oss ännu oupptäckt östeuropa och om två dagar befinner vi oss i smålands skogar. Sista dagarna med gänget. En b-film från åttiotalet eller vår verklighet. Jag tror inte jag orkar vänta på svar.
Mitt tålamod har börjat bli knapphänt och nuet präglas av framtidsdrömmar. Undrar om jag någon annan vår i mitt liv har varit så förvirrad lycklig trött förväntansfull levande förut?
Blommiga tygar, leenden, ett skratt från rummet bredvid. Trädgårdsblommor på bordet, förväntningar i fickan och en sol som långsamt börjat leta sig fram igen. Skogspromenad med en kär vän och att cykla igen. (cyklar och att kunna cykla är egentligen otroligt fascinerande har jag börjat inse nu). Trots att askmolnet gav upp för flera veckor sedan nu kan jag inte sluta irritera mig på att flygplanen låter. Det är rätt onaturligt med bullrande saker i luften. Om man tänker efter.
Maj 2010.
Jag sitter och viftar med tårna där solen möter skuggan med en randig kjol som jag och hanna köpte när vi upptäckte second hand affärer som tolvåringar. Tolvåringar. Jag minns skratten, tygerna, pennorna, de rostade mackorna och utspilld oboy, till och med telefonsamtal på tunnelbanan minns jag. Just just nu står allting stilla trots att det rör sig så himla fort. Jag gömmer mig där (jag tror) att ingen ser men jag ser allt. Grannar som kommer och går, låser dörr med frisyr som alldeles nyss vattenkammats framför spegeln och solglasögon tänkta att passa till jeansen som just idag är ljus med slitna partier på. Andra grannen hejar glatt på takläggaren samtidgt som två tanter en rullator två baskrar varma kluckande skratt passerar. Det är maj, sexton grader nästan i alla fall, jag sitter på min balkong och om en månad är vi fria,om fem veckor är vi på väg ut i ett för oss ännu oupptäckt östeuropa och om två dagar befinner vi oss i smålands skogar. Sista dagarna med gänget. En b-film från åttiotalet eller vår verklighet. Jag tror inte jag orkar vänta på svar.
Mitt tålamod har börjat bli knapphänt och nuet präglas av framtidsdrömmar. Undrar om jag någon annan vår i mitt liv har varit så förvirrad lycklig trött förväntansfull levande förut?
Blommiga tygar, leenden, ett skratt från rummet bredvid. Trädgårdsblommor på bordet, förväntningar i fickan och en sol som långsamt börjat leta sig fram igen. Skogspromenad med en kär vän och att cykla igen. (cyklar och att kunna cykla är egentligen otroligt fascinerande har jag börjat inse nu). Trots att askmolnet gav upp för flera veckor sedan nu kan jag inte sluta irritera mig på att flygplanen låter. Det är rätt onaturligt med bullrande saker i luften. Om man tänker efter.
Maj 2010.
