när kurragömmaleken tar slut
Efter två månaders tomrum i den här underliga låtsasvärlden, som ibland framstår som alldeles för verklig, är jag här igen.
Skriver.
Har bytt storstad till en så kallad storstad som i själva verket är någorlunda liten. Det tycker jag är fint.
Bytte de kritvita Gotlandsväggarna mot barndomshemmets tavelväggar, för att landa i regnbågsrummen. Jag sitter i det blåa just nu och inser att jag har börjat gilla det. Att väggarna är blå och att bokhyllan är fylld och att den är vår, att det står en solros som jag är för kort att se ovansidan på i fönstret och att namnen på dörren är våra namn.
Jag hamnade här, i landskapet där det alltid blåser och i staden där det har regnat varje dag sedan början av sommaren. Med blicken fäst någonstans mellan platsbanken, cykelvägarna, minnespoesin, närheten.
Just som jag tänkte att jag hade börjat hitta här fick jag i läxa att prova en ny väg hem. Insåg att varje promenad är en orientering utan karta bland nya vägar, stigar, husfasader.
Kanske, att en ny väg kan leda tillbaka hit.
Jag tror att jag hoppas det.
Skriver.
Har bytt storstad till en så kallad storstad som i själva verket är någorlunda liten. Det tycker jag är fint.
Bytte de kritvita Gotlandsväggarna mot barndomshemmets tavelväggar, för att landa i regnbågsrummen. Jag sitter i det blåa just nu och inser att jag har börjat gilla det. Att väggarna är blå och att bokhyllan är fylld och att den är vår, att det står en solros som jag är för kort att se ovansidan på i fönstret och att namnen på dörren är våra namn.
Jag hamnade här, i landskapet där det alltid blåser och i staden där det har regnat varje dag sedan början av sommaren. Med blicken fäst någonstans mellan platsbanken, cykelvägarna, minnespoesin, närheten.
Just som jag tänkte att jag hade börjat hitta här fick jag i läxa att prova en ny väg hem. Insåg att varje promenad är en orientering utan karta bland nya vägar, stigar, husfasader.
Kanske, att en ny väg kan leda tillbaka hit.
Jag tror att jag hoppas det.
