ordhyss

Jag bor nära järnvägen nu.

Inte så nära att det känns kort att gå med packning som man skulle behöva en dubbel uppsättning händer till, men så pass nära att man hör godstågen bullrar om natten.

 

Jag andas lite lugnare nu, trots att jag bor i ett hav av ouppackade väskor och kartonger. Insåg, att det var bara två jag behövde. Två väskor, tre, max fyra, varför har jag i så fall allt det andra? Ibland undrar man, undrar  och leker filosof tills det skaver i magtrakten.

Nej.

Jag tror att lugnet har att göra med att det finns en balkong att sitta på, med gräs och kubbspel och höga träd i närheten.

Och allra mest. Att kunna njuta av att komma hem till en tom lägenhet och vara alldeles ensam en kväll, eftersom jag vet, att imorgon är jag det inte.

Det finns någon att skicka ett sms till och fråga om vi behöver tomater, det finns någon som säger "jag är hemma kvart i fem" och det finns någon

att skratta tillsammans med, spela pingis med ord över middagsbordet tillsammans med.

 

Nu bor jag i staden som rymmer fylleskränande studenter, kunskap och kullerstensgator kantade av sommaridylliska stockrosor.

Allt det där som jag fortfarande inte har lyckats komma underfund med hur jag ska förhålla mig till.

Och svaret är väl det som det alltid är, men som jag i min tänkande bubbla inte riktigt har hunnit lita på än.

Det dansar ett ljus på värmelyktans kant bredvid mig och luften jag andas smakar sommarkväll.

Det räcker.