ordhyss

Som att skriva i hemlighet. Mitt i offentligheten. En skönet i det med mån tro?

Jag funderar en del över den. Strävan efter skönheten. Sättet vi lever våra liv på. Och hur mycket vi tvingar våra sinnen och våra kroppar till. Trots att de ju är de enda vi har. Aj. Plikttrogenheten får sig en törn, självkänslan i vibration och lyckan i crescendo. Varför förhindra det vi egentligen vill nå?

På nätterna drömmer jag om min verklighet. Som om jag inte kunde få nog av den på dagarna. Kan tycka att det vore fint att drömma om någonting helt annorlunda, någonting som inte bär på en enda likhet med det som jag ägnar mina dagar åt. Om logistiken nu skulle säga att det enbart är ett liv som vi lever vore det rätt spännande att under nätternas fantiserande få en inblick av någonting helt annorlunda. Vardagsspänning? Jag ser det som någonting intressant.

Innan jag somnar sena kvällar växer scener, dikter, underliga hsitorier fram i mitt huvud. De ter sig så självklara, känns som en så stor del av mig. Ändå så tar de sig inte därifrån. Jag undrar hur många samlingsverk som har skrivits i mitt huvud men aldrig kommit i närheten av att fästas på papper. Pennan rör sig mot mig, men det som om nätterna, under alla promenader, tunnelbanefärder, finns i mitt huvud slår sig aldrig samman med den. Andra ord kommer ut men inte de. Förpassade till tankevärlden? (Kanske skulle man stundom vilja vara det. Bäddas in i tankarna, styra varje steg. Och bromsas in av varje steg. Tumlas runt, kastas, landa hårt, kanske inte landa alls. Men ändå, skyddas av tankevärlden. Fast inga känslor i realitet eller sånger med äkta klang. Tankevärlden skulle nog kunna plåga ännu mer än den i sina skarpaste törnar gör nog. Jag tar tillbaka det.)
Texterna som skrivs i tankarna. För att återgå till dem. De känns så mycket mer självklara än orden som fästs på papper när de formuleras. De hamnar rätt direkt och virvlar inte iväg. Betyder någonting. Men är kanske inte gjorda för pappersform?
De kvarvarande.

I ordens förirrelse blir betraktelsen stundom alldele för lång. Jag funderar på om man ska vattna en hyacint. Och det borde väl vara självklart, inte ens en hyacint kan väl leva på ingenting alls? (Det är tur att det är omöjligt att göra det. Och att en hyacint ens i mina tankar skulle kunna det. Den självständigheten, i min väld smärtar den. Som den som ligger på den hårda, kalla asfalten och ler med tomma ögon, mumlar förskrämt att ensam är stark. Det håller inte.)