ordhyss

Jag funderar på möten. Tämligen pretentiöst, jag vet, eller nej. Jag vet det inte. Tankarna är väl det enda som är ärligt, det är sedan när vi börjar prata som allt kläs i ett vackrare skimmer.
Vi pratar med varandra, pratar, lägger ord på ord, men hur många av dessa skulle egentligen kunna liknas vid ett svar, byggas vidare till ett samtal? Nickar jakande till mannen mittemot som berättar om sina komplikationer, mular ett vagt ja och skänker sin egen livsberättelse som svar. Hur ser du på mannen som pratar till dig? Hur mycket av honom ser vi egentligen och hur mycket placerar vi där?

Han går in på den skymmande scenen, plockar fram sin penna, ett litet anteckningsblock, osynligt för den långt bort, förflyttar sig i en minimal cirkel och backar sedan tillbaka till sin plats. Den iakttagande. Den som finns utan att deltaga. Vem frågar efter hans berättelser?

Kanske är det inte så ofta som vi faktiskt möts. Just därför kan jag vara så löjligt fascinerad av vad ett möte faktiskt är. Vad vi skapar det till.

Jag tyckte de skrek och skrek från scenen utan att säga mer än lågmält, vardaliga ord. Min kropp skrek också. Smärtnivån överskriden. Det mänskliga tillkortakommandet och bräckligheten som bländar mig från hennes avvaktande ögonkast.

Söndagsminuterna vandrar vidare och jag speglar mig i för stora mammaskor som värmer på ett sätt som bara mammaskor kan. Några trappsteg högre upp ramlar skrumpnande blad ned och lägger sig tillrätta på fönsterkarmen. I min värld tycks de alltid falla, om och om igen, men det finns ständigt lika många gröna blad kvar. Ett vackert mysterium som jag gärna skulle spegla mig i om det gick.
Igår vaknade jag till glada röster i hallen och trötthetens mediokra tycktes ha övergått till bubblande skratt. Fina barn i bokhandeln, leende personer på tunnelbanan, smärtan, fascinationen och skönhet.

Flicka i gul regnjacka. Se den.