ordhyss

Jag drömmer mig bort. Tror inte att jag flyr världen utan att jag försöker röra mig närmare den. Cirkulera kring det som skulle kunna vara kärnan, kärnan av det som betyder någonting.
Teaterbaren får mig att undra var alla dessa människor är på väg, om lysrörsljuset gör dem - gör oss - lyckliga eller om vi alla enbart irrar omkring på jakt efter det som varit försvunnet så länge att vi inte ens vet när vi förlorade det.
Jag skulle vilja se någonting annat än Sverige. Eller, det är inte Sverige som gör att jag ingenting ser, men jag längtar efter att ta del av någonting som inte alls liknar detta. För några veckor sedan skrev jag brev till en tolvårig flicka i Malaysia. På ett plan förstår jag knappt att Malaysia är ett land som existerar, att hon faktiskt lever sitt liv, tänker sina tankar, där, just nu och i stunden efter denna också. Jag skulle vilja lära mina ögon att se mer när de blundar, det blir så svart nu.

Ljuslyktorna i mitt fönster som aldrig brinner  omsluter en darrande låga just nu. De är vackra, jag glömmer bort det ibland. Asha Ali sjunger och i mina tankar är jag på platser där man också skulle kunna vara. Snart. Om man bara vågar. Om man vågar behöver det bara vara en helgs arbete och några teknologiska klick på datorn bort. Om man vågar.
Och jag tänker på en kväll för fem veckor sedan. Då är det tur att ljusen fortfarande briner framför mig. Inför mig.