ordhyss

Jag skrämmer mig själv. Vet inte var jag tog vägen i virrvarret av att göra listor, breda leenden, prestationskrav.
Botar trötthetens akuta plågor med kaffesus.
Tystar tillfälliga tårar med många ord.
Jag orkar inte riktigt andas hela vägen ut.

Jag har druckit te ätit yoghurtmüsli världens godaste valnötbröd och nötter med min bästaste sara. Och jag har skrattat, tänkt och morgonregnet har gått över till sol. Har lånat böcker om länder i Öst och en och annan tidning som jag ska drömma mig bort i. Snart. Bibliotekarien frågade mig om jag skulle ut och resa och jajaJA! jag ska ut och resa. Om två månader bär det iväg och det börjar nog bli på riktigt nu. I onsdags drack vi kaffe lutade mot röd husvägg i sol och kanske är det just precis exakt så som vår sommar kommer att bli. Fast antagligen helt annorlunda. Jag vet ingenting.

Denna vecka har varit lång. Fylld av ansökningar, skrivkramp, trötta tårar, telefonsamtal, lejonutklädsel, snälla vänner och ett knastrande dansgolv. Filosofisk feminism och springa i skogen och ÄNTLIGEN frukost med sara. Om två veckor är jag och syster min i vackraste Skåne och i tisdags gjorde mina fina föräldrar mig lite rörd.

Filosofin kallar på mig även om jag inte alls kallar på den. Jag tänker att om jag bara är duktig och gör klart den så jag kan gå ut i solen som nästan är där sedan eller brygga kaffe och läsa min bok.

Snälla människor är nog det vackraste som finns.

Kram!

Solen skiner och när jag kom in upptäckte jag att jag hade varit ute i två och en halv timme. Långpromenad längs vattnet, i skogen, med åsyn av en söt pojke med röd mössa och hans pappa sittandes på en uppdragen brygga på stranden. Det gjorde mig oproportionerligt glad för att det var så himla fint. Sedan sopade jag gatan utanför vårt hus bara för att jag längtade så mycket efter att våren skulle komma ännu lite längre att jag tyckte det var lika bra att hjälpa den lite på traven. Och mitt i det framtids-resor-omvärldsprat ute på gatan. Jag var glad när jag kom in. Fikade med bror och var fortfarande glad. Sedan kom musiktrassel som gjorde att jag fastnade vid datorn vilket kan göra en hopplöst matt. Men. Solen skiner, bror min är snäll och jag fick just ett väldigt långt mejl som gjorde mig mycket glad.

Igår skrattade jag så mycket att det gjorde ont i varje känd och okänd muskel som finns i magen. Sicken tur att jag hann med även det detta lov.

Det är tur att mamma har en sådan där bra kalasväska där allting man behöver finns, precis som i vareviga barnprogram. Näsdukspaket som aldrig tar slut exempelvis. Jag lyckas inte vara en god miljövän längre för min pappersförbrukning har blivit helt kolosal av denna kolosala förkylning. Och en vecka med lock för örnen börjar få mug att känna mig en aning bortkopplas från verkligheten. Då och då funderar jag över om olika ljud verkligen ska låta på detta sätt eller om de förvrängs innan de når in i mina öron. Jag undrar hur många belgiska kypare jag har skrämt med rosslig röst som stundom blir till små hemska pipanden. Smått absurt.

Idag har jag bakat bröd för första gången på flera månader. Gått långpromenad och sett många blommor och en väldigt glad hund som såg snäll ut trots att jag började fundera på hur det skulle känns om den bet mig i benet. Så många skumma tankar. Hunden såg ju faktiskt fantastiskt snäll ut. Jag kom hem, bakade ut bröden och klippte mönster i bullarna innan jag bryggde kaffe i köket. Belgist kaffe på Parisliknande caféer i all ära, men bryggkaffe hemma är någonting speciellt. Särskilt efter en veckas frånvaro.

Nu sitter jag med sanslöst mycket ord framför mig och blir lätt förvirrad. Lyssna på Simon & Garfunkel, planerar biobesök och ser fram emot att bege mig till en bar med mina två kära kompanjoner ikväll. Bra. Mycket bra. Om tre veckor får vi sätta på oss våra studentmössor. Det är himla bra det med.

Det är grått ute. jag återupptäcker Martha Wainwright vars röst är alldeles särskilt fin, för ett ordlöst slagsmål med min ipod och känner hur det gör ont i halsen (jag hade hellre velat ha den rispiga halsrösten från måndagsnatten som jag till min förvåning insåg tillhörde mig själv, hellre det än sliten hals som sätter sig på tvären i protest).
Måndagen var fantastiskt underbart jättebra. Tisdagen var fin. Igår sov jag tolv timmar och hamnade under eftermiddagen i ett läge där jag höll på att börja gråta för att jag avr så trött. Instabil natur.
Om två dagar är vi på plats i Belgien och får träffa systern igen. Imorse kom bror hem och jag hann beundra en egentryckt kompanitröja och bli glad i magen innan han försvann iväg igen. Har jag tur kommer han hem snart så vi kan se på  mitt på dagen film och göra ingenting. (eller spela gammelgäddan som vi alltid gjorde när vi var små och någon av oss var sjuk. jag har för mig att olle brukade vinna, eller så var det bara för att det var hans favoritspel? dock känner jag mig mindre sugen på fiskbullarna som vi brukade äta när spelet var slut. inte alls sugen faktiskt)

I tisdags drack vi kaffe tätt, tätt lutade mot varandra på en bänk med rosa filt över. Solen försvann efter en stund, men sitter man i mitten håller man sig alltid varm. Och i måndags befann jag mig i extas, kanske är det bland det finaste att befinna sig i. Åtminstone ibland. Och Molly har rätt - jag borde passa påa tt vara i skolan. Varje dag. Strunta i skrikande hals och förvirrad kropp. Det är inte långt kvar nu och det är så fruktansvärt fint det här. Jag ler när jag tänker på det. Jag tror att jag skrattade mig fram.