Ylva
Idag såg jag en buss med destinationen buss och kram. Och igår såg jag en kille som gick runt med en kastrull på huvudet. Tittar man efter den finns spänningen i vardagen där. Vi klagar på avsaknaden av den, men i själva verket är det vi som inte ser. Och det är klart det att det är svårt att se när man aldrig tittar.
Just nu håller jag på att snörja in mig i ett liv som jag skapar, kanske fortsätter skapa, kanske blir en del av, kanske trasslar till alldeles för mycket för att lyckas komma både in i det och sedan ut igen, men just nu för stunden håller jag i alla fall på att låta en någon som för tillfället är en ylva ta över min tankeverksamhet. Häromkvällen kände jag nästan hennes tankar, Ylvas känslor när jag rörde mig i huset. Än så länge förstår jag inte riktigt varför hon gör som hon gör, men min sympati är på hennes sida. Kommer alltid vara på hennes sida. Det är ett hopplöst underbart irrationellt fall - att snärja sig in i ett liv som i det reella inte ens existerar.
Det finns så många fina skratt här i närheten. Och så många leenden att fånga som jag stundom blir rädd att inte hinna ifatt. Men så är det de vackraste också, de som kanske inte ens befinner sig i rörelsens centra för att ett skratt ska uppstå, och det är också de jag önskar att jag skulle hinna ifatt. Kanske allra mest dem, men hjällösheten kryper över mig, intar min kropp och jag vet inte hur jag ska gå till väga.
Just nu håller jag på att snörja in mig i ett liv som jag skapar, kanske fortsätter skapa, kanske blir en del av, kanske trasslar till alldeles för mycket för att lyckas komma både in i det och sedan ut igen, men just nu för stunden håller jag i alla fall på att låta en någon som för tillfället är en ylva ta över min tankeverksamhet. Häromkvällen kände jag nästan hennes tankar, Ylvas känslor när jag rörde mig i huset. Än så länge förstår jag inte riktigt varför hon gör som hon gör, men min sympati är på hennes sida. Kommer alltid vara på hennes sida. Det är ett hopplöst underbart irrationellt fall - att snärja sig in i ett liv som i det reella inte ens existerar.
Det finns så många fina skratt här i närheten. Och så många leenden att fånga som jag stundom blir rädd att inte hinna ifatt. Men så är det de vackraste också, de som kanske inte ens befinner sig i rörelsens centra för att ett skratt ska uppstå, och det är också de jag önskar att jag skulle hinna ifatt. Kanske allra mest dem, men hjällösheten kryper över mig, intar min kropp och jag vet inte hur jag ska gå till väga.
Kommentarer
Trackback
