ordhyss

Vissa stunder fastnar man i att betrakta allting utifrån. Istället för att vara där, mitt i allt, där man egentligen är, flimrar allt förbi som ett teveprogram. Jag brukar tänka på det där barnrpogrammet som inleddes med musik och så snurrade staden förbi innan de stannade och zoomade in så att man hamnade mitt i ett ögonblick där någonting hände. I den situationen hamnade jag idag. Gång på gång. Åkte med tunnelbanan över Tranebergsbron och hamnade mitt i någons vardagsrum för en mikrosekund. Halvsov vid middagsbordet och såg in i grannens liv.
Fel.
Jag såg inte alls in i grannarnas liv. Självklart gjorde jag inte det. Men mina tankar lämnade den verkliga vardagen och började fundera över vad som händer några meter bort. Några avlägsna meter bort kring det man ser men inte vet någonting om.
Och så tänkte jag på dem som jag tycker så otoligt mycket om. Att ens liv på sätt och vi känns som att de är desamma men samtidigt som att de befinner sig på ett sådant oerhört avstånd. Olika liv. Samma liv. Era leenden. Som jag drömmer om. Ibland.

Igår låg jag på min säng med tända ljus, musik, läste författarintervjuer, abstrakta dikter och skrev. Allting kändes så självklart då. Som att inga frågetecken fanns.
På natten, jag befann mig framför en scen i strålkastarljus med exprementell musik. I mitt huvud var allting dikter, poesi som växte fram och jag hann inte med. Men jag tyckte om det. Och på sätt och vis ville jag stanna där. Där. Där jag inte förstod var någonstans jag var.