jag stannade inte.
Jag kände mig som en dålig människa idag. Och jag ångrade mig, några trappsteg bort ångrade mig och ändå vände jag inte tillbaka. Varför? Kanske för att det instinktivt känns som någonting extra att hjälpa en trasig människa som hamnat i samhällets utkant. Kanske. Fast jag önskar att det inte vore så. Jag önskar verkligen det. Nu vore det att stanna som skulel vara det speciella, inte att inte stanna. Jag stannade inte.
Och här hemma betraktar jag min livsfilosofi och undrar var sanningshalten i den finns om jag ändå aldrig följer den. Det var de där stegen förbi som var så invanda, stegen går alltid förbi, stegen stannar aldrig, men nu borde jag ha stannat. Färdigbredda smörgåsar i väskan som jag inte ville ha. Jag stannade inte och jag undrar om han fryser just nu. Om han är hungrig. Om han har ont. Om han har en tro på världen längre?
Och jag som såg De älskande vid Pont-Neuf igår. Vacker smärta eller kanske ett tecken på att det åtgångna inte enbart är smärta. Jag vet inte. Men jag stannade inte trots att bilderna fanns där i mitt huvud när jag gick därifrån. Några trappsteg bort. Varför inte följa den instinktiva medmänskligheten när den faktiskt finns där?
Och här hemma betraktar jag min livsfilosofi och undrar var sanningshalten i den finns om jag ändå aldrig följer den. Det var de där stegen förbi som var så invanda, stegen går alltid förbi, stegen stannar aldrig, men nu borde jag ha stannat. Färdigbredda smörgåsar i väskan som jag inte ville ha. Jag stannade inte och jag undrar om han fryser just nu. Om han är hungrig. Om han har ont. Om han har en tro på världen längre?
Och jag som såg De älskande vid Pont-Neuf igår. Vacker smärta eller kanske ett tecken på att det åtgångna inte enbart är smärta. Jag vet inte. Men jag stannade inte trots att bilderna fanns där i mitt huvud när jag gick därifrån. Några trappsteg bort. Varför inte följa den instinktiva medmänskligheten när den faktiskt finns där?
Kommentarer
Trackback
