ordhyss

Mina drömmar blir till förvirring och nej, jag vet inte vad som är vad längre.
Jag vill inte bara se världen, jag vill uppleva den.
Men det finns band, starka sådana. Jag tror inte att det handlar om att jag är rädd för hur saker skulle kunna bli utan snarare om att det är så lätt att glömma vad som är viktigt.
Aj. Tankarna gör ont, ändå njuter jag av dem, njuter av att vara här.

Idag kom jag att tänka på när jag var liten och sprang mellan trappan och mitt rum i illfart för att tända lampan och bevisa att det inte fanns några monster där. För samtidigt som jag inte för en sekund trodde att det skulle finnas ett monster där kunde jag inte till fullo hindra att den där skrämmande känslan intog min kropp. Och jag sprang, dundrade upp för trappan. Det fanns aldrig några monster. Jag sov bra när jag var liten.
Nu är jag inte rädd för monster som jag inte vet finns längre. Det är verkligheten som skrämmer och det är verkligheten jag låter mig smekas av.
Det är en sådan underlig livsupplevelse det här. Jag iakttar med skräckblandad förtjusning. Lever med skräckblandad förtjusning.

Skräckblandad förtjusning.