ordhyss

Det är svårt att stå upp när ens pelare faller.
Känslostorm.
Realitetsstorm.
Avsaknaden av varm solstorm som sveper in oss i mjukt täcke.
Plötsligt kände jag mig trött på att stå upp, att le mot okänt ansikte som vände sig bort.
Det är så många händer som famlar här omkring, jag orkar inte ta in mycket mer.
Ändå hörde jag mig själv säga att allting blir finare och finare. Det är som vackrast nu sa jag. Jaha. Då är det väl så det är. Visst är det så.
Men
(jag börjar tröttna på det ordet i sammanhang som dessa, ändå återkommer jag till det)
utsikten är desto vackrare när vi delar den än när alla faller. En efter en.

"Jag ska alltid älska dig
Det håller jag fast vid när jag nu
släpper taget"