ordhyss

Jag har börjat drömma så underliga drömmar. Övergrepp. Bristande moral. Möjligtvis. Jag ser mig själv utifrån, ur ett fågelperspektiv, samtidigt som jag är fullkomligt närvarande och delaktig i vad som sker. Vad som händer rent konkret lyckas jag på mornarna inte erinra mig. Tur kanske. Jag minns att jag låg på marken och att hela mitt ansikte var täckt av utrunnen mascara som i själva verket mest liknade bläck som runnit över hela ansiktet. Jag vet att jag sågs som offer, men samtidigt kände mg skyldig, som att jag visste att jag på sätt och vis varit delaktig och gjort någonting fel, skadat en annan människa. Skyldig. Utan att veta vari skulden ligger. Men jag förstår inte. Kisar med ögonen i funderingen över hur det kan appliceras på verkligheten. Som om jag har missat något. Som om jag har gjort en annan människa fruktansvärt illa utan att ha förstått det. Drömmarna skrämmer mig på ett avlägset plan just för att jag vaknar utan att känna rädsla. Utrunnet bläck och bortträngda tårar. Och jag som tänker att jag nog är rätt lycklig ändå.

För jag sitter med min pippimugg bredvid mig och himlen är blå. Idag har jag gått på blöt asfalt utan lömsk isbildning och bländats av solen så att allt jag såg var ljus. Och en siluett en bit längre fram. Om tre månader väntar friheten och i min ytterst temporära och föränderliga önsketankarverksamhet befinner jag mg på ett tåg i öst. Det känns vackert. Och igår firade internationella kvinnodagen hundra år. Kvinnokamp och vackra leenden.