en sång i en röd bil
Min kropp är trött av badminton skrivkramp och dålig sömn. (Och jag måste säga att det gjorde mig fånigt glad på ett sådant där ologiskt sätt när du sa att du var för glad för att sova. Jag är inget fan av sömnlösa nätter, men det är alltför ofta som förklaringar till dem är motsatsen till skimrande.) Stundom är skrivkramp bland det vackraste som finns, men för tillfället är jag tveksam. Jag hade hellre gjort mina handmuskler utmattade av nattlig poetik och fantasifärder till gatan på andra sidan. Jag får jobba på det.
Annika Norlin sjunger i köket och jag minns en augustikväll när jag stod och grät av lycka världsordningen kärlek hopplöshet jag vet ärligt talat inte vad - framför en scen med vackra människor omkring mig. Och jag minns när jag fick Säkert! skivan av min bästa vän och lät den gå på repeat i mitt rum tusen gånger om utan att någonsin tröttna. Det blev sommar och jag lyckades förhäxa både pappa och bror med texterna och vi satt kvar i bilen med motorn av. Tysta. Väntade in låtens slut. Några sekunder av magi där ingen vet hur man ska bryta spänningen som darrar i luften. Skåne, sol och ösande regn. De salta tårarna och så leendena som spatserade längs med den nyklippta gräsmattan med lite för mycket mossa och alldeles lagom övergödslad med sprittande medmänsklighet. Bara fötter med streck av ergonomiska sandaler bredvid mina som börjat glömma hur skor mot huden egentligen känns.
Inspirerad av Khemiris bokprat lekte orden myrornas krig i mitt huvud (utan våld förstås, mina myror är pacifister, givetvis är de det när den verkliga världen har en tendens att vela braka samman där utanför). Jag funderade över att böcker är bland det finaste som finns må hända samtidigt som det vred sig av annalkande glädje inom mig för att den fulländade högstadietrion var på turné igen.
Imorse lyssnade jag på Sture Alléns Dansorkester och såg livet från den ljusa sidan. Tänkte ordfläta och textnät och kanske även på de fina skratten som väntade innanför. På vägen hem hade DN-huset börjat kläs in i dimma och jag var rädd att synen skulle bli mycket suddigare. Men än så länge ser jag genom dimman. Det gör mig glad.
Annika Norlin sjunger i köket och jag minns en augustikväll när jag stod och grät av lycka världsordningen kärlek hopplöshet jag vet ärligt talat inte vad - framför en scen med vackra människor omkring mig. Och jag minns när jag fick Säkert! skivan av min bästa vän och lät den gå på repeat i mitt rum tusen gånger om utan att någonsin tröttna. Det blev sommar och jag lyckades förhäxa både pappa och bror med texterna och vi satt kvar i bilen med motorn av. Tysta. Väntade in låtens slut. Några sekunder av magi där ingen vet hur man ska bryta spänningen som darrar i luften. Skåne, sol och ösande regn. De salta tårarna och så leendena som spatserade längs med den nyklippta gräsmattan med lite för mycket mossa och alldeles lagom övergödslad med sprittande medmänsklighet. Bara fötter med streck av ergonomiska sandaler bredvid mina som börjat glömma hur skor mot huden egentligen känns.
Inspirerad av Khemiris bokprat lekte orden myrornas krig i mitt huvud (utan våld förstås, mina myror är pacifister, givetvis är de det när den verkliga världen har en tendens att vela braka samman där utanför). Jag funderade över att böcker är bland det finaste som finns må hända samtidigt som det vred sig av annalkande glädje inom mig för att den fulländade högstadietrion var på turné igen.
Imorse lyssnade jag på Sture Alléns Dansorkester och såg livet från den ljusa sidan. Tänkte ordfläta och textnät och kanske även på de fina skratten som väntade innanför. På vägen hem hade DN-huset börjat kläs in i dimma och jag var rädd att synen skulle bli mycket suddigare. Men än så länge ser jag genom dimman. Det gör mig glad.
Kommentarer
Postat av: h
insåg igår hur mycket jag saknat oss. med hjälp av er blir liksom den tjocka dimman som nu råder lättare att ta sig igenom
Postat av: k
jag insåg det jag med. det är helt sjukt vad jag har saknat oss, men jag tror inte riktigt att jag har förstått det. hoppades du lyckades undvika den pratglade mannen på vägen hem (skulle inte han byta tåg förövrigt?)
Postat av: s
ni är så fina och jag var så himla glad när jag kom hem. såklart på grund av en fin författare, men mest för att jag hade spenderat tid med er. det behöver jag.
Trackback
