ordhyss

Jag har skrattat av trötthet, ätit grillad sojakorv med rostad lök och skrivit en berättelse utifrån sorgliga soldatbilder. Låtit Dylan sippra ut genom mitt öppna fönster och glömt att vattna den gula Visbyblomman. Klottrat massa ord på söndagens tidning som jag ännu inte hunnit läsa från början till slut eftersom ordskrattkaffebiljardlångasamtallitteraturdörrknackningarochfikapauser ständigt har en tendens att komma emellan. Plötsligt har jag svårt att ta valet på samma blodiga allvar som jag gjorde för två veckor sedan, svårt att förstå att politiken fortgår precis likadant och är precis lika viktig nu som då. (vad betyder egentligen då?)

Jag befinner mig i världens ände och jordens mitt. Här är det alltid mänskligt liv och outgrundliga ljud, men lyssnar man nogrannt är egentligen tystnaden den enda som talar. Här finns en lång, lång brygga som ackompanjeras av hela mänsklighetens hav och skogens siluetter på andra sidan sundet. Här får väsnkap en speciell innebörd och orden en livsviktig klang.







tillbakablick och framtidstro.