ordhyss

Det har gått mer än tre veckor sedan jag lämnade Stockholm. Det har hunnit bli höstkall luft, röda löv här och där och mörkt klockan sju. Stockholmssommar med vakna nattetimmar utomhus känns avlägset, väldigt avlägset.
Tre veckor och jag har hunnit klippa av en stor del av mitt hår, skrivit jag vet inte hur många ord, hittat ny musik. Funnit nya vänner - saknat de gamla, ibland smärtsamt mycket.
Jag har hunnit få fem tomma värmeljusbehållare att lämna till källsorteringen på anda sidan huset (en övervakad sådan), fått skakiga händer av alla dessa ord, alla minnen, alla skärvor som fogas samman och stundom skriker högt.
Det har gått en månad minus en vecka och jag har gått promenadvägen längs vattnet jag vet inte hur månag gånger, sprungit vilse i skogen och blivit utstirrad av lamm, varit på Fårö fem gånger med iskyla och regn varje gång. Jag har börjat prata om mitt lilla rum och det gula internathuset som hemma. Hemma. Jag har smakat mycket på det ordet de senaste veckorna. Jag får en speciell känsla i magen när jag efter kvällspromenaden kommer gående och ser den vita vägskylten med texten folkhögskola och sedan närmar mig huset med ett par fönster som lyser, en kvast som är inkilad i dörrspringan för att den inte ska glida igen. Att kunna tänka att där bor den. Och den. Och den. Och där bor jag. Mitt i detta. Jag tror att det skulle kunna kallas trygghet.
Jag har nästan glömt bort vad storstadstempo innebär, jag har anammat det lantliga hejandet till varje synlig själ och börjat känna igen besökarna i simhallen. Här har fraktfirman "gör det i din egen takt" som slogan och ICA:s fasad pryds av uppmaningen "jäkta inte". Vi har legat på bryggan med öppet hav framför oss och kollat på stjärnor i tusentals som nästan tycktes tränga ut varandra.
Jag lever med orden, bygger texter, pratar text, dissikerar text. Skapar ord.
Kanske är det tjugotre dagar som har gått ungefär och jag har hunnit få annalkande tårar i ögonen då omänsklighet fördes in i riksdagen. Igår vaknade jag till ösregn, min första tanke var att himlen grät. Kanske av ren nervositet, för då fanns kylan ännu inte skriven svart på vitt och vi kunde leva i naivitetens lugn en liten stund till. Idag sken solen när jag gick upp, jag tänkte på surrealism.
Att se bilder från Plattan idag klockan arton gjorde att klumpen i magen luckrades upp en aning.