Att hitta hem
Tänker jag tillbaka på den här hösten tänker jag på mörka hand-i-hand kvällar promenerandes genom den nya staden och andra sena kvällar på pakethållaren, med den skånska vinden vinandes genom jacktyget och huvudet lutat mot en varm rygg. Ögonen slutna.
Jag tänker på de röda nyanserna som exploderade på trädet utanför vårt fönster, på doften av nyfallna löv i Pildammsparken, på längtan efter lövhögarna i en annan stad.
Det händer att jag tänker på frustrationen över långa timmar och avsaknaden av igenkännande nickar, men det känns avlägset. Minnet har bleknat.
Och så tänker jag på kvällar som igår, med varm smörgås, te och tusen skratt. När klockan passerar midnatt och vi spelar kort i köket och vardagsstunder som på sätt och vis är så mycket viktigare än de inplanerade guldkornen.
Jag tänker på Billie Holiday i stereon och alla dessa cykelvägar, alla första dagar och skratt på improgolvet.
Löddeköpinge, Kirseberg, Dockan.
Cykeln. Bussen.
Och så Augustenborg.
Men framförallt är det de där promenaderna och cykelturerna genom natten som jag tänker på.
Nära,
nära.
Jag tänker på de röda nyanserna som exploderade på trädet utanför vårt fönster, på doften av nyfallna löv i Pildammsparken, på längtan efter lövhögarna i en annan stad.
Det händer att jag tänker på frustrationen över långa timmar och avsaknaden av igenkännande nickar, men det känns avlägset. Minnet har bleknat.
Och så tänker jag på kvällar som igår, med varm smörgås, te och tusen skratt. När klockan passerar midnatt och vi spelar kort i köket och vardagsstunder som på sätt och vis är så mycket viktigare än de inplanerade guldkornen.
Jag tänker på Billie Holiday i stereon och alla dessa cykelvägar, alla första dagar och skratt på improgolvet.
Löddeköpinge, Kirseberg, Dockan.
Cykeln. Bussen.
Och så Augustenborg.
Men framförallt är det de där promenaderna och cykelturerna genom natten som jag tänker på.
Nära,
nära.
Kommentarer
Trackback
