Det händer att jag räknar dagar
Om dagarna åker jag buss förbi orter som förbisetts att ges ett namn och blivit till ett mellanrum mellan liten ort ett och lite större liten ort två. Det är stationer som heter Villa Havsvind och Storgatan, överallt envisas smågatorna med att heta Stortgatan.
Det är sällan någon som kliver på, aldrig någon som kliver av.
Utsikten är vacker och jag fortsätter min resa. Skriver meningar som blir ryckiga av plötsliga svängar, de handlar om drömmar och hav och ljusskenet som himlen och åkrarna delar mellan sig. Andra stunder återupptäcker jag musik som jag har glömt bort att jag saknar eller letar mig in i Sara Stridsberg värld. (fel, inte hennes världen, romankaraktärens värld). Där färdas de också och plötsligt befinner jag mig i en medioker stämning och overkligt harmonisk stämning där stillsamhet och förflyttning ständigt går hand i hand.
Sedan byter jag värld och verklighet och är förstås kvar i precis den samma som jag hela tiden varit. Det är en värld av ljussken utan mystik men med skarpare toner och där litteraturen ofta är av en annan karaktär än den jag förlorat mig i under låtsastimmen mellan de rödvita stenhusen och gässen på vågorna.
När jag kliver ut igen är det mörkt och en kort stund funderar jag över om världen skulle kunna lura mig, det kanske aldrig blivit riktigt ljust, det kanske har varit natt och dag om vartannat medan jag gömts bakom fönsterlösa centrumväggar som trots allt får mig att le. Ganska ofta, ler jag.
Vägen hem är ett enda långt försök att se havet, ännu har jag aldrig lyckats. Även havet skulle kunna lura mig, kanske finns det bara där om förmiddagarna när jag fascinerat betraktar det bakom smutsiga bussfönstren? Jag blandar det med längtan efter Hans röst & Hans leende & Hans armar runt mina och förhoppningvis ett samtal med en efterlängtad vän, ett efterlängtat syskon, en efterlängtad förälder.
Jag krusar rosetter över paket och säljer lite för ofta prylar som är genusmedvetenhetens fiende och så byter jag blickar och leenden med människor som vandrar i samma värld.
Hemma har amaryllisen slagit ut. Den är vacker och ser ut att vilja prova sin flygkonst genom köket. I vardagsrummet lyser den röda julstjärnan och då och då doftar det av glögg och saffran.
Utomhus är trottoaren kall av envisa vattenpölar.
Det är sällan någon som kliver på, aldrig någon som kliver av.
Utsikten är vacker och jag fortsätter min resa. Skriver meningar som blir ryckiga av plötsliga svängar, de handlar om drömmar och hav och ljusskenet som himlen och åkrarna delar mellan sig. Andra stunder återupptäcker jag musik som jag har glömt bort att jag saknar eller letar mig in i Sara Stridsberg värld. (fel, inte hennes världen, romankaraktärens värld). Där färdas de också och plötsligt befinner jag mig i en medioker stämning och overkligt harmonisk stämning där stillsamhet och förflyttning ständigt går hand i hand.
Sedan byter jag värld och verklighet och är förstås kvar i precis den samma som jag hela tiden varit. Det är en värld av ljussken utan mystik men med skarpare toner och där litteraturen ofta är av en annan karaktär än den jag förlorat mig i under låtsastimmen mellan de rödvita stenhusen och gässen på vågorna.
När jag kliver ut igen är det mörkt och en kort stund funderar jag över om världen skulle kunna lura mig, det kanske aldrig blivit riktigt ljust, det kanske har varit natt och dag om vartannat medan jag gömts bakom fönsterlösa centrumväggar som trots allt får mig att le. Ganska ofta, ler jag.
Vägen hem är ett enda långt försök att se havet, ännu har jag aldrig lyckats. Även havet skulle kunna lura mig, kanske finns det bara där om förmiddagarna när jag fascinerat betraktar det bakom smutsiga bussfönstren? Jag blandar det med längtan efter Hans röst & Hans leende & Hans armar runt mina och förhoppningvis ett samtal med en efterlängtad vän, ett efterlängtat syskon, en efterlängtad förälder.
Jag krusar rosetter över paket och säljer lite för ofta prylar som är genusmedvetenhetens fiende och så byter jag blickar och leenden med människor som vandrar i samma värld.
Hemma har amaryllisen slagit ut. Den är vacker och ser ut att vilja prova sin flygkonst genom köket. I vardagsrummet lyser den röda julstjärnan och då och då doftar det av glögg och saffran.
Utomhus är trottoaren kall av envisa vattenpölar.
Kommentarer
Postat av: Louise
Tänkte just skriva att din blogg är på tok för bra för att inte uppdateras. Men så fastnar jag istället i ett nytt inlägg, mellan orden, och i en buss över slingervägarna.
Saknar dig.
Trackback
