ordhyss

Kaffestund i rummet som inte är mitt men som är det precis sådär lagom mycket.
Och det händer egentligen inte mycket, men ändå är tiden ute på joggingtur i motionsspåret och jag flanerar omkring i korridorerna och låter tiden passera på det sätt den önskar. För en stund låter jag den göra det.
Det är vänskapspromenad med viktiga ord och plötlsliga skratt, filmer och samtal och stundom en del ord. Telefonsamtal som binder samman Gotlandsvärld med ursprungsvärld och så stearinljussken på långmiddag med varma andetag bredvid.

Idag är det en vecka sedan jag sa hejdå och hej. Inte för att det finns någon som helst poäng med att räkna tiden, den lär fortsätta framåt ändå, men bara som ett konstaterande. En liten knack på min egen axel som påminnelse om att allting pågår samtidigt. Det kan behövas, även om jag hoppas att jag slutar med det där systematiska räknandet snart. Det var länge sedan jag valde bort matten, och nej, jag vill inte, vill inte, vill inte, ta tillbaka den. Inte räkna ekvationer, inte räkna tiden utan leva i tiden. Kanske något sådant. Det tål att tänkas på.

Avslutad kaffestund med tvåkoppsvärmen på bordet alldeles bredvid mig. Jag njuter av bakgrundsljuden.