jag tror jag längtade efter orden; även när jag höll dem i min hand
sådär när orden faller ostrukturerat från fingrarna (från det där som är där inne och som kanske allra mest är en själv)
lite som löv som dalar från trädet
då när det är höst
och färger målar världen
egentligen spelar det ingen roll var de landar
i slutändan blir de ändå sammanförda, blir till en
lövhög
och det är i den sitter jag nu
lite som löv som dalar från trädet
då när det är höst
och färger målar världen
egentligen spelar det ingen roll var de landar
i slutändan blir de ändå sammanförda, blir till en
lövhög
och det är i den sitter jag nu
Kommentarer
Trackback
