ordhyss

Att sitta och pilla med hösttorra
fingrar på tillvaron och placera pusselbitar
av den bland smulorna på köksbordet.
Jag lyfter en av dem, blundar, känner
den räfflade ytan mot  min hand

Tillvaron är trubbig med ojämna formationer
Jag väger den i handen
i ett ovanperspektiv är den inte särskilt
stor
Den väger inte mycket, den väger
mer än jag någonsin trott
att min hundrafemtioniocentimeterskropp
skulle ha kraft att bära

Pekfingerspetsen mot den där urgröpningen
i nedersta kanten, den där
skärvan, hålet, sprickan som
Karlssons Klister, KBT, Konjaken
inte lyckades laga

När jag fogar samman pusselbiten
i min hand med en av dem fån bordet
syns den nästan inte alls
sprickan
Lite som den där skönhetsläcken
vi alltid grimaserar åt i spegeln
men aldrig skulle vilja vara utan