för att det kliar i fingrarna, magen, själen.
Idag regnar det och jag sitter vid köksfönstret, såklart.
Lyssnar på irländsk musik eftersom att tystnaden blev som slag, och tänker på att mannen som just passerade därutanför gick i precis samma takt som musiken. Undrar om han skulle bli glad om han visste om det.
Har letat ord och funnit ord och tänkt att det är underligt, att det man älskar mest också är det som blir mest destruktivt. Idag är en sådan där dag som känns ensam. Fruktansvärt ensam helt utan anledning.
Kanske för att helgens närhet har dröjt sig kvar i tanken och blir till en sådan kontrast mot lägenhetsekot.
När jag kom innanför dörren igår efter vandringen bland de dimmiga fälten och vaggande med det stillsamma tågbruset i öronen, möttes jag av en affisch som hade fallit. Det var en sådan dag då någonting sådant kändes symboliskt. En sådan dag då jag promenerade i Pildammsparken och pysslade ihop dikter i brev utan avsändare, en sådan dag då jag skrattade mig varm på teatergolvet och återförenades med en saknad vän, och mellan allt det, kände mig ensam, vemodig, tom. En underlig dag följd av ännu en underlig sådan.
Det är lite som jag och hon med alla de kloka orden och rosa bandet fäst på de svarta kängorna, pratade om. Att det är hopplöst svårt att ta till sig att allt det där fina kan tillhöra en själv. Och så glömmer man nästan bort att vara lycklig över att man befinner sig mitt i det.
Det är underligt,
det där med mänsklighet.
Lyssnar på irländsk musik eftersom att tystnaden blev som slag, och tänker på att mannen som just passerade därutanför gick i precis samma takt som musiken. Undrar om han skulle bli glad om han visste om det.
Har letat ord och funnit ord och tänkt att det är underligt, att det man älskar mest också är det som blir mest destruktivt. Idag är en sådan där dag som känns ensam. Fruktansvärt ensam helt utan anledning.
Kanske för att helgens närhet har dröjt sig kvar i tanken och blir till en sådan kontrast mot lägenhetsekot.
När jag kom innanför dörren igår efter vandringen bland de dimmiga fälten och vaggande med det stillsamma tågbruset i öronen, möttes jag av en affisch som hade fallit. Det var en sådan dag då någonting sådant kändes symboliskt. En sådan dag då jag promenerade i Pildammsparken och pysslade ihop dikter i brev utan avsändare, en sådan dag då jag skrattade mig varm på teatergolvet och återförenades med en saknad vän, och mellan allt det, kände mig ensam, vemodig, tom. En underlig dag följd av ännu en underlig sådan.
Det är lite som jag och hon med alla de kloka orden och rosa bandet fäst på de svarta kängorna, pratade om. Att det är hopplöst svårt att ta till sig att allt det där fina kan tillhöra en själv. Och så glömmer man nästan bort att vara lycklig över att man befinner sig mitt i det.
Det är underligt,
det där med mänsklighet.
Kommentarer
Trackback
