ordhyss

Det stickar i näsan och när jag vrider på huvudet hoppas jag att det inte ska råka
tippa över
av sin egen tyngd,
falla bort så jag missar att se de rosa blommorna som liknar skimrande dunbollar där ute (dit jag inte riktigt borde gå
idag)

Som tur är är inte alla dagar förkylningsdagar och som tur är står det litteraturvetenskap på schemat och jag är inte riktigt ensam hemma eftersom boken med Moa i guldiga skrivstilsbokstäver på framsidan ligger på soffbordet (och så ler jag mitt i dimman eftersom jag ju kan låtsas lite att systra mi är här bredvid hon också).
Jag kokar lite kryddigt te, tycker synd om mig själv, kramar den där boken som idag är en så kär vän.
Och än en gång landar jag i någon slags drömvärld och påpekar för mig själv att det är just en sådan även om det är klart
att skulle det bara vara just det
så skulle jag inte ha skrivit det här.