ordhyss

Det händer att jag tänker på Ester

Ester vars ådror är mjuka som maskar och vars tårar

är obefintliga men skulle kunna

dränka en stad

Det är svårförklarligt, men

det är sådan hon är Ester

Hon hälsar artigt och svär förfärligt

Kanske hade det varit lättare om det hade funnits ett innan

Om vi någonsin hade varit vänner

på det där skratta tillsammans viset, bry sig om varandra viset

vara där även när det inte syns

viset

Men Ester är inte där

och hennes visiter här är som

avhuggna sekunder

Ester tittar på mig

länge

Och så plötsligt

tror jag att jag anar någonting

skymtar Ester som på riktigt

Ester som i vara vi som i

se på mig

Det kanske är min längtan som spelar mig ett spratt

Det är nästan så jag hoppas det

Esters frånvaro är hennes överlevnadselixir

Esters hand är varm trots att kroppen

fruset darrar

Hon räknar mina fingrar

får dem till trettiofem

Det är som att vi skulle springa mot samma målsnöre

dygnet runt

aldrig

nå fram

Det är tur att Ester

inget vet

tänker jag att trots att orden bänder upp mörka gropar i min hud

Det Ester ser finns

men existerar inte

När jag kommer hem gråter jag,

som vanligt

Känner mig som en egoist som har möjligheten att fly

Också det är som vanligt

Jag vet vad Ester säger trots att jag inte är där

Jag vet när hon gråter och jag känner när hon stöter i

Esters hy är blå efter alla de fall vi inte lyckats rädda henne från

Hon säger att det var en hund, en skridskobana utan hjälm

Jag gråter när Ester inte ser

Förtränger

när hon inte är med

Min lättnad när jag går bort från

Esters mjuka handflata mot min

är oerhörd

Jag förlåter inte mig själv, Ester