ordhyss

Det där med att le åt närheten till skogen igen, trots att jag bara är nära, inte alls riktigt där. Att glittra till av minnen som inte är riktigt riktiga de heller, utan mer en efterhandskonstruktion, ett såhär hade det kunnat vara, och tänksåfintdetvar.
Att skynda sig till bussen och lyssna på musik som väcker lite mer verkliga minnen till liv (sådana om tonårstider med popmusik som fick huden att knottra sig och vän bredvid vän på med låtarna över läpparna, vi letades oss hem genom natten och åt rostat bröd i köket, på den tiden, gick på konserter och jag yssnade till tystnaden i köket, printade ord i block (ungefär som nu men inte alls, med andra ord).

I Umeå var det snöstorm och vi gick ner på stan, Olle nynnades Annika Norlin.
Drack kaffe på ett sådant där café med böcker överallt och Lilla My dsom förebild, ett sådant ställe man vill ta cykeln till på tio minuter och vara hemma och borta på samma gång.
Istället fick jag luft under vingarna och åkte till hemma mer än hundra mil bort. Kände Stockholm i varje nerv trots att jag knappt rörde vid dess mark. Ändå, högg det till i magen och jag log genom det lilla, ovala fönstret. Låg ut mot ljus i mönster och vatten i flätor. Tittade noggrannt och tyckte mig se hur mamma och pappa plockade bort kaffe-på-maten-kopparna från vardagsrummet.

Idag
provar jag att portionera ut drömmar lite mer
försiktigt
(även om det är tråkigt ord som får en att inte klättra högt på klätterväggar, hoppa fallskärm, falla vassa-stenar-hårt)
Det går sådär, de
envisas med att rinna ut
över kanterna, drömmarna
de
dränker mig ger mig
luft