ordhyss

Augustimörktet har lagt sig och jag föreställer mig att jag skulle kunna blicka upp mot en stjärnhimmel om jag gick ut på balkongen.

Då, när vi var små och sommarloven var en oändlig räcka av veckor, brukade pappa prata om stjärnhimlarna i augusti. De vackraste stjärnhimlarna som bli suddiga i staden men lyser som hoppfulla lampor bland åkrarna på Bjärehalvön.

Augusti, med dagg i gräset och nytt omslagspapper till böckerna.

Att stänga av vattnet i sommarstugan, äta upp de sista glasspinnarna i frysen och vinka hejdå till sommaren.
Rulla in i staden med tunnelbanan, vattnet, parkerna och upptäcka att det visst var sommar även där.

Färgerna på husfasaderna kändes lite skarpare, de första plommonen hade fallit till gräset och asfalten kändes lite mjukare än den gjorde sist, då, innan åkrarna blev grannar.

 

Det är augusti och jag är i en annan del av Skåne.

Stjärnorna brottas med aprikosskenet från gatlyktorna här, men jag blickar ut över åkrarna på min väg till jobbet och de får en tyst lycka att lägga sig till rätta inom mig.

 

I år

inbillar jag mig att sommaren inte tar slut.

Den fortsätter, och om tre arbetsdagar kan jag luta mitt huvud mot hans axel igen, äta middag bland rosorna, där mellan åsen och havet, med de fyra, där jag är nummer fem.

 

I år

föreställer jag mig att jag kommer vinka hejdå till barndomshuset istället för till sommaren.

Jag har kollat på stjärnorna även där.