de sista dagarna i huset där jag blev jag (förenklad version)
Jag springer genom barndomsskogar.
Snubblar över rötter vars bark har torkat medan jag har vuxit. Mina fötter, planlöst över gångarna jag som liten lovade mamma att inte gå ensam på. Farliga gubbar. Fullgubbar. Rysningen i kroppen, oförståelsen, förståelsen, att det var någonting att undvika. Frän lukt och fula ord. För liten för att vara ensam då.
Barndomens skogar förvandlas till dungar och bergen till stora stenar. Himlen trygg och vansklig, där ovanför, berättar slingriga historier om luftballonger, flygplansränder och svävande ljuslyktor, de slutar alltid med att det blir höst också i år.
Jag gick inte på de förbjudna gångarna. Inte mer än när grannpojken var med och skrattade åt regelverk och förhållningssätt. Vi gick längs stigarna och mörkret slog kullerbyttor i buskarna, gränderna var trånga och doftade av honungsros och han hoppades kunna skrämma mig vid varje krök. Det kom inga farligheter mer än samvetsturbulensen.
Grannpojken blev förstaklassresenär och fotomodell.
Han var inte en del av mina barndomsskogar. Inte av dem som jag växte mig genom. Han var en del av trottoarerna, hopprepen och förvirringen. En del av det urskuldande. En del av det alltid pickande.
I skogen blev jag stor medan jag gjorde mig liten.
Snubblar över rötter vars bark har torkat medan jag har vuxit. Mina fötter, planlöst över gångarna jag som liten lovade mamma att inte gå ensam på. Farliga gubbar. Fullgubbar. Rysningen i kroppen, oförståelsen, förståelsen, att det var någonting att undvika. Frän lukt och fula ord. För liten för att vara ensam då.
Barndomens skogar förvandlas till dungar och bergen till stora stenar. Himlen trygg och vansklig, där ovanför, berättar slingriga historier om luftballonger, flygplansränder och svävande ljuslyktor, de slutar alltid med att det blir höst också i år.
Jag gick inte på de förbjudna gångarna. Inte mer än när grannpojken var med och skrattade åt regelverk och förhållningssätt. Vi gick längs stigarna och mörkret slog kullerbyttor i buskarna, gränderna var trånga och doftade av honungsros och han hoppades kunna skrämma mig vid varje krök. Det kom inga farligheter mer än samvetsturbulensen.
Grannpojken blev förstaklassresenär och fotomodell.
Han var inte en del av mina barndomsskogar. Inte av dem som jag växte mig genom. Han var en del av trottoarerna, hopprepen och förvirringen. En del av det urskuldande. En del av det alltid pickande.
I skogen blev jag stor medan jag gjorde mig liten.
Kommentarer
Trackback
