ordhyss

Jag cyklar mellan fält som jag skulle kunna berätta om i mina drömmar men som jag finner lika vackra nu som då. Tiden blir till ett begrepp som avslöjar mitt på dagen om solen bränner extra starkt mot min hud eller någonting diffust i stil med kväll om alla färger går i varmare toner och kroppen påminner om att den behöver mat.

   Smattret från de egna tangentslagen.

   Deras samtal som studsar mellan väggarna i rummet bredvid.

  

Doften av gräs och nyklippt häck, sommar i P1 och plättar till lunch, solsting till lunch, familjesällskap till lunch.

   Jag tog sommarlov och tappade greppet om tiden, då när många andra börjar skolan, har satt sig tillrätta i skrivbordsstolen, igen.

 

Sommarlov. Tio veckor. En oändlighet. Huden smakar salt.

, I nuet (som man visst alltid är i hur mycket man än vrider sig), sommarlovet är ett sådant där vackert hittepå som egnetligen skulle kunna komma mitt i oktober. Eller börja i augusti och sluta i januari. Det är nog tur, att tiden får sig en påminnelse ibland om att den faktiskt inte kan styra allt.

 

Så jag fortsätter att cykla bland mina fält, ned mot havet och stranden där det är sensommarglest mellan sandslotten och sandhajarna. Läser böcker, samlar ord, håller mig nära, räknar ned tiden som jag kanske inte alls har tappat greppet om, så pass mycket som jag i närheten av stockrosorna, inbillar mig att jag har gjort.