ordhyss

Ibland händer det att minnesbilder kastas upp framför en som intensiva filmklipp. Så är det just nu, jag är attackerad, huvudet blir trött av alla explosioner, benen vinglar av utmattningen.

 

Jag minns hur syskontrion framförde Pippiföreställningar (Tuttifruttivisor, cirkuskonster, egenskrivna teaterstycken, i stunden improviserade sånger) i vardagsrummet.

Jag minns hur grannbarnen ringde på dörren om kvällarna och hur alla trädgårdor, buskar och gator flätades samman till en enda stor lekplats.

Köket.

Alla som har suttit vid det köksbordet. ord och tårar och skratt. Köket har sparat dem i sin famn, väggarna klappar mig förstående på axeln när jag med värkande huvud kliver upp sömndruckna morgnar.

Fönstret vid trappan, den fredade zonen som kan bära all tyngd.

Mitt rum, inte så mycket mitt rum, snarare dörren att stänga och fönstret att sikta ut genom.

De första äpplena, smultronen vid trappen, längdskidåkningen kring berget, ljuden som letar sig upp genom vardagsrumstaket - sovrumsgolvet, dörrarna, väggarna, det svårstängda fönstret och den sjuttiotalsorangea källartrappen.

Jag kommer inte att minnsas ett hus, utan Huset.

 

Det som är synd med att vara kort är att mina armar inte räcker runt Huset med den vita putsen.

Istället lutar jag mig mot trappräcket, vid fönstret och tänker att Huset nog förstår att det är tänkt som en kram. En lycka till och tack för allt min vän jag önskar dig allt gott kram, innan vi går skilda vägar jag och

barndomshuset.