ordhyss

När jag är rädd lutar jag huvudet i stora L:s knä, gömmer kroppen jag bär runt på nära hans bröstkorg och låter våra andetag spela tillsammans, jag glömmer att de som skakar är mina, är en uppbyggnad.

Jag blir en boll med bortsuddade konturer, utan linjer finns det inget som skaver, mumlar jag.

Jag målar ord och bygger in farorna i nya former, ber dem, vänligt, att stanna där.

När jag är rädd är lakanstyget nära, mammarösten i mitt öra och i huvudet, en påminnelse, staden lite större är inte långt bort.


Morgonmörker, morgonmagi, morgonfärd

Jag gör ett försök att vara modig

Duggregn i ansiktet, cykling i motvind och
kärleken i väggarna


Malmö igen

Jag vinkar hejdå till vinterpulvret på gatorna, vinkar hejdå till en, två, tre, några för många, kära vänner och lämnar julbockarna under julgranen och julnötterna bredvid nötknäpparen.
Föser samman uppvilade förhoppningar i en fullpackad vandringsryggsäck och masserar tinningarna efter skrålande minneskavalkader.
Hejdå staden med vägarna jag vet, caféerna jag älskar, människorna jag älskar.

Nu åker jag
hem

(en varning, det här borde inte få kallas ett blogginlägg eftersom antalet ord gjorde ett maratonlopp och hamnade på 895 ord, med det sagt, varsågod att läsa mina vänner)

 

2011

Hannas resumé fick inspirationen att klia i fingrarna och mig att minnas. Fundera. Le. Rynka ögonbrynen. Skratta. Tänka. Se. De faller över en som de där snöflingorna som fortfarande inte nått mig (mer än i regnliknande form under natten).

 

Viljan som e x p l o d e r a d e

 

Ett myller

Gotlandsluften och vi promenaderna i närheten av fåren, stenhusen och havet. Skrev i block, på tangenter, skrev oss in i varandra på rummen på 20 kvadrat och kvällarna glömde uppmärksamma oss på att de övergick i nätter.

 

Stora L (som min käre broder så vackert kallar honom) och jag for till Dublin och drack öl till irländsk folkmusik, vilade på gräsmattan under körbärsblommen och hittade en fantastiskt stor bokhandel. Tiden förlorades återigen.

 

När april övergick till maj fann vi våren på Fårö. Med raukarna runt oss grillade vi i soledgången och jag förenade vänskapen från förr med vänskapen där.

 

Och så Visby, bilsångerna, kärleksruset, folkhögskolefrukostarna och solen på altanen.

 

Orden. Berättelsen som växte fram och det andra livet som jag plötsligt hade ansvar för. Dokumenten att försvinna in i och skrivkrampen som gav mig magont. Skapandet; hur berättelsen blir verklighet.

 

Vi for till Estland och såg heliga träd, dansade estländska danser och gungade högt i galna gungor. Vi spelade gitarr och hörde ihop. Åt lyxglass i Tallin och hörde ihop. Sjöng karaoke på färjan och vi hörde ihop. (Vi hör ihop, nu också)

 

Tillsammans lutade vi oss mot ringmuren och såg på den mörka pricken som förvandlades till en färja som lade till. Himlens färgskiftningar och ögonblick som ristade in sig i huden.

 

Maj blev till juni och jag grät mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra. Däremellan tvättade jag ur skåp, badade i Blå Lagunen, läste dikter på Hedbergs, sålde vår fina antologi och försökte få tiden att stanna. Och mellan tårarna försökte jag vänja mig vid ett icke-kollektivliv igen genom att färdas över världens vackraste ö med mamma och syster. Jag sög åt mig kalkstenarna, luften, havet, Fårö, staden med kullersten, backar och evig utsikt. Jag vinkade hejdå tillsammans med semesterfirarna och plötsligt skulle jag kalla staden med höga hus och trafikljus för hemma igen.

 

Sommaren var en vecka av frihet och återförenad vänskap och en känsla av ”att det går rätt bra det här”.

 

Sommaren var tio veckor av klump i magen, sömnlöshet och morgonuppgivenhet. Det var ett känslokrig om att aldrig någonsin räcka till och en bitande meningslöshet, uppgivenhet, hopplöshet.

 

Sommaren var ett försök till befrielse under lediga stunder. Det var otaliga tillfällen då jag räddades in i kärleksruset och försvann bort till picknickar, Hasseludden, restaurangbesök, kalla bad i Mälaren och långa balkongsamtal.

 

Sommaren var ett fantastiskt besök från Jönköping som fick mig att lyfta bort allt annat för ett tag och påminnas om vem jag var och vad jag brydde mig om. Och så sammanfattade jag en perfekt sommar på tre dagar.

 

Sommaren var drömmarna och verkligheten som gjorde sig påminda när vi packade flyttlasset och fick se det som skulle bli vårt hem. Det som var hägringen om två veckor. Längtan och målet personifierat.

 

Sommaren var den totala lyckokänslan när jag den artonde augusti cyklade hem. Vid liv och med den plötsliga insikten om hur vackert sommarstockholm var.

 

Rehabilitering. Sommaren fick tillslut även vara en vecka av lugn, värme och kärlek i Västrum. En blandning av oro och lättnad. Att komma bort och vara på väg.

 

Sommarens höjdpunkt var att komma fram till Malmö och ha som enda uppgift att göra detta till vårt. Att handla grönsaker på Möllan och fylla hyllorna med porslin som var vårt, att skåla i vin och placera krukväxter i fönstret.

 

Hösten var cykelturer. Att göra en annan stad till min. Till vår. Att bygga upp ett hem som fick fyllas av oss och känna hur kroppen bubblar, konstant bubblar.

 

Jag hittade promenadvägar, även om de inte var i skogen, vid vattnet, i tystnaden som jag hade upplevt dem förut. Funderade mig yr i huvudet och tvivlade på det mesta. Funderade mig klok och skakade hand med mig själv.

 

Måndagar blev till teaterdagen igen. Jag improviserade mig fram, skrattade, var nära teatern igen och rörde mig över svart golv. Sammanhang, människor. Och senare, vänskap.

 

Fritidsvikariaten och skolbespisningsserveringen. De varma leenden och barnens eviga klokheter.

 

Det kom en måndag då jag klev in genom dörren och upptäckte att min bästa vän och min kärlek satt och pratade, skrattade, drack vin och då förstod jag att jag var hemma. Att jag trivs. Och med de två har tiden satt sig på tvären mot höstmörkret.

 

Det kom en onsdag då jag klev in genom dörren och fler vänner än jag förstått att jag hade i det skånska landskapet, hoppade fram och hurrade fyrfaldigt.

 

Och så blev jag bokhandlare igen. Drömde mig bort längs hyllorna och fantiserade om egna verk på nyhetsbordet. Jag blev bussresenär och busspoet och bussdrömmare.

 

Någonstans där övergick hösten till vinter och till en sista nyårsafton i det vita barndomshuset. Och tillsammans med några av de allra viktigaste, skrattade jag in det nya året.

 

2012

Det suddiga myllret

Litteraturen, kärleken, Malmö

och sedan

bygger vi drömmar

förverkligar vi drömmar

Lever

tar oss an

älskar

möter

ett nytt år