ordhyss

När jag är rädd lutar jag huvudet i stora L:s knä, gömmer kroppen jag bär runt på nära hans bröstkorg och låter våra andetag spela tillsammans, jag glömmer att de som skakar är mina, är en uppbyggnad.

Jag blir en boll med bortsuddade konturer, utan linjer finns det inget som skaver, mumlar jag.

Jag målar ord och bygger in farorna i nya former, ber dem, vänligt, att stanna där.

När jag är rädd är lakanstyget nära, mammarösten i mitt öra och i huvudet, en påminnelse, staden lite större är inte långt bort.


Morgonmörker, morgonmagi, morgonfärd

Jag gör ett försök att vara modig