ordhyss

De där små sakerna,
som besvikelsen i att inte ha någon att blänga med på flugan som surrar hopplöst högt, kors och tvärs i rummet, halv sju på morgonen, att inte kunna säga högt att den här omeletten smakade just ingenting och att inte ha någon att vika lakanen med utan att få vika de själv. Det blir snett,
och vint och kanske är det för att världen hamnat lite på sned och för att de där små sakerna är
de allra största.



(stoppochbelägg. det här är inte ett juni i moll. det är det inte. igår kom världens bästa sara hem och idag världens bästa syster och nästa vecka får västra hamnen besök av mig och världens bästa amanda, igen, för det är dags att göra en favoritirepris två år senare.)

Det är märkligt
hur mycket klarare världens konturer kan te sig
ibland, hur mycket vackrare
regnet är när det inte bara är en själv som ser på det
hur luften räcker till mycket mer då när den
delas med fler och egentligen
är det inte märkligt, inte
alls



Jag kan se över stängslet
nu

Det är tyst.
Datorns surr. En fågel som kvittrar. Annars
är det tyst och jag undrar var den där stillheten kom ifrån, om den försöker säga någonting, om
jag kommer lyssna, om det är de skarpa färgerna eller
den långa utandningen, som först skaver bort min hud.



Strumporna har gått sönder, de också.
Jag drar av mig dem och går barfota över golvet,
som för att inte väcka
träplankorna

Försöker febrilt föreställa mig hur sommarmånaderna kommer vara utan vits med att ropa "hej, jag är hemma nu" när jag med småspringande steg flyger upp för trappan, in genom dörren.
Förskräcks över min dåliga fantasi.

Gör ett till försök, att föreställa mig kusten i Malaysia, naturen i Vietnam.
Den har inte blivit bättre, min fantasi.