ordhyss

Jag tittar efter solen som berättade om drömmar igår.
Mannen på cykeln gömmer huvudet i huvan, jackorna är tjockare än dagarna innan den här.
Och jag letar fram Sydsvenskan (Snällposten, snälla säg någonting snällt till mig), men de visar mig ett moln, gråare än det där utanför.

Ruskar på mig.
Trycker bort huvudvärken genom att trycka panna mot hans axel.
Den försvinner, nästan och egentligen
är livet rätt så fantastiskt.
Då när sidorna ändå är för många för att hinna läsas och finns, om än trögflytande, i ett dunkelt gymnasieminne någonstans - så finns det ju inte så mycket att stressa över. Bara ganska många olika platser att befinna sig på.
Och det går väl an, (för att citera det sena artonhundratalets litteratur), när jag vet att kvällarna går att fylla med tända ljus och varma blickar, när i övermorgon är den dag jag har väntat på sedan jag grät mig fördärvad på Gotlands udde första juni, och så allt det där spännande som finns i staden här&nu.

Jag tittar på cyklisterna, letar sinnesstämningar i kraftfulla tramptag och susande cykelhjul, i blickar som letar sig över till andra sidan trottoaren och halsdukar att gömma sig bakom.
En förmiddag i Skåne och jag trycker på paus innan jag springer vidare (till ett mellanstadieklassrum och barnkonventionenövningar den här gången).

Igår var det en månad sedan jag formulerade ordhyss senast, bläddrade mig bakåt och insåg att det börjar bli en dålig vana. Som jag inte tänkte ursäkta, för det där med ursäkter är också  en dålig vana (en ovana skulle man också kunna säga).
Istället, ett tack till er två som är anledningen till att jag skriver här igen.

Det handlar nog lite om stämning.
Om stunder då solen skiner eller det är alldeles ofantligt grått, stunder då löven är färgkavalkader som får mig att älska världen lite mer än stunden dessförinnan eller stunder då människor ser varandra och går från konturer till individer.
Det krävs någonting sådant för att jag ska komma på att jag vill fästa några ord här (i det där outgrundliga universum där vissa ord är så mycket lättare att säga än när kroppar är i samma rum och ögonen är mittemot men åt skilda håll, ändå).
Som en vän som finns kvar. ""Finaste ordhyss, jag måste bara berätta, jag kom att tänka på det här...!" Och så visar det sig att det alltid handlar om just färger, främlingar och förändringar. Sicken fantasi)

Jag börjar tänka mig att det här skulle kunna vara en del i ett sådant där skrivprojekt vars mål är att skriva ofantligt många ord per dag, utan att de nödvändigtvis behöver säga särskilt mycket. Och sedan är ju det vackra att de lyckas göra det ändå, att de skapar en spänning bara genom att de finns.

För att trotsa mig själv och fatta mig kort:

• ett lätt malmöromantiserande hjärta tickar lite, lite hårdare när solen skiner och böckerna går att läsas utomhus istället
• om några dagar är jag i ett hus med stuvsta med fantastiskt fina skrivare

• skaffa er en provprenumeration på Fria Tidningen (gratis!!). Skånes Fria ges idag ut i projektform och om 200 prenumeranter tillkommer innan månadens slut blir publiceringen fast. Och vad innebär det? Jo, att demokratin står lite säkrare eftersom nyhetspubliceringen inte tillåts styras lika mycket av ett och samma bolag utan fritt och (ja, detta är ju anledningen till att jag från början skriver detta, vilket förstås får mig att hytta med näven aningen åt mig själv för såhär ska man ju inte hålla på och marknadsföra sig själv men - som sagt - det är en dålig ovana det där med ursäkter) och! - att ni förhoppningsvis också kan fortsätta läsa ett par karinkrönikor där! (puh. du stackare som hunnit ända hit, tur att provprenumerationen är gratis trots allt)

fortsättning följer.