om tiden inte ser mig, finns den då?
När mörkret börjar lägga sig över den skånska storstaden.
När den entoniga musiken satts igång, avlägset
När huden flagar sig i plötslig förvirring av all sol
är jag ganska glad att balkonräcket är hopplöst högt och omöjligt att se igenom,
att balkongens inreding inte sträcker sig till mer än ett par mattor, en lånad soffkudde.
När det är kväll och jag inte ser mer än himlen, ingen annan än himlen ser mig
andas jag tyst
i hemlighet.
När den entoniga musiken satts igång, avlägset
När huden flagar sig i plötslig förvirring av all sol
är jag ganska glad att balkonräcket är hopplöst högt och omöjligt att se igenom,
att balkongens inreding inte sträcker sig till mer än ett par mattor, en lånad soffkudde.
När det är kväll och jag inte ser mer än himlen, ingen annan än himlen ser mig
andas jag tyst
i hemlighet.
tabasco
Det är som om våren diskret flög förbi mig medan jag sålde nyframställda konfirmationskort, studentkort, bröllopskort bakom kassadisken. Kanske rörde den sig där längs motorvägen någon gång, men fann inte mödan värd att ta en tur in genom köpcentrets dörrar, knacka mig på axeln eller vinka på avstånd, hälsa och nynna att "jag finns i år också, jag väntar på dig här utanför".
Istället vinglade jag ut genom dörren, eftermiddagssol som exploderade mot de nymålade parkeringsrutorna och de kunde inte lysrörsskenet konkurrera mot.
Mina ögon orkade inte riktigt med det där ljuset som skrek som klubbmusiken klockan 02.35 en fredagsnatt, orkade inte riktigt med en kyss efter flera månader i celibat och mina ögon
rullade bakåt
resignerade till en ofödd medan sommaren
kastade korkskruvar på mitt oputsade köksfönster
Istället vinglade jag ut genom dörren, eftermiddagssol som exploderade mot de nymålade parkeringsrutorna och de kunde inte lysrörsskenet konkurrera mot.
Mina ögon orkade inte riktigt med det där ljuset som skrek som klubbmusiken klockan 02.35 en fredagsnatt, orkade inte riktigt med en kyss efter flera månader i celibat och mina ögon
rullade bakåt
resignerade till en ofödd medan sommaren
kastade korkskruvar på mitt oputsade köksfönster
det där med att vara stolt
Jag är stolt över min orkidé. Den som jag återuppväckte från de döda och som har förflyttats till lägenhetens hedersplats i köksfönstret där den ståtar med sex blommor (istället för två papperstorra grenar).
Det är ju egentligen lite fånigt. Lite sorgligt rent ut sagt. Att det där med att känna sig stolt ska vara så förskräckligt svårt. Det blir lite pinsamt, som att man hävdar sig alldeles för mycket och skryter om de egna prestationerna och motar bort andras. Så för att ingen ska kunna ta fel, och tolka in vår stolthet som ett tecken på att vi är alldeles förskräckligt självupptagna och inte ser till människorna omkring oss, så bygger vi vår stolthet kring just... en orkidé till exempel. Så länge vi inte bllomfantaster förstås. För det är det som är det viktiga, att det inte är någonting som vi kopplar samman med oss själva.
Det blir så mycket lättare att vara stolt över en blomma som är vacker, eftersom jag i själva verket inte alls är särskilt bra på blommor annars. Det som betyder någonting däremot, det jag brinner för, över det kan jag bli nöjd, sällan mer. För så ödmjuk går det ju inte att vara mot sig själv. Det jag tycker om förväntar jag mig ju också att jag ska göra någonting med. Jag tillåter mig inte att vara stolt. Ribban som hissades för vad jag förväntat av mig själv att jag ska prestera är så hög att den inte går med på att både bli klättrad över och till råga på allt känna stolthet inför. "Det där måste jag ju klara", "det där tycker jag om, brinner för, det är ingenting att vara stolt över", skulle jag aldrig komma på tanken att varken tycka eller säga till någon annan, men till sig själv är det så mycket lättare.
Jag är stolt över min orkidé. För att jag räddade den utan att veta vad jag gjorde. Det är ju rätt patetiskt.
Det andra som jag ofta är stolt över är andra människor. Jag blir stolt när en vän har skrivit en dikt som berör, när någon i familjen lyckas med det den vill, är stolt över dem nära mig för att de är sådana fantastiska människor.
Jag är stolt över dem jag älskar och över en orkidé. Någonstans brister logiken.
Det är en knut i huvudet som hjärnan inte har stolthet nog att lösa upp.
Inte just nu.
Det är ju egentligen lite fånigt. Lite sorgligt rent ut sagt. Att det där med att känna sig stolt ska vara så förskräckligt svårt. Det blir lite pinsamt, som att man hävdar sig alldeles för mycket och skryter om de egna prestationerna och motar bort andras. Så för att ingen ska kunna ta fel, och tolka in vår stolthet som ett tecken på att vi är alldeles förskräckligt självupptagna och inte ser till människorna omkring oss, så bygger vi vår stolthet kring just... en orkidé till exempel. Så länge vi inte bllomfantaster förstås. För det är det som är det viktiga, att det inte är någonting som vi kopplar samman med oss själva.
Det blir så mycket lättare att vara stolt över en blomma som är vacker, eftersom jag i själva verket inte alls är särskilt bra på blommor annars. Det som betyder någonting däremot, det jag brinner för, över det kan jag bli nöjd, sällan mer. För så ödmjuk går det ju inte att vara mot sig själv. Det jag tycker om förväntar jag mig ju också att jag ska göra någonting med. Jag tillåter mig inte att vara stolt. Ribban som hissades för vad jag förväntat av mig själv att jag ska prestera är så hög att den inte går med på att både bli klättrad över och till råga på allt känna stolthet inför. "Det där måste jag ju klara", "det där tycker jag om, brinner för, det är ingenting att vara stolt över", skulle jag aldrig komma på tanken att varken tycka eller säga till någon annan, men till sig själv är det så mycket lättare.
Jag är stolt över min orkidé. För att jag räddade den utan att veta vad jag gjorde. Det är ju rätt patetiskt.
Det andra som jag ofta är stolt över är andra människor. Jag blir stolt när en vän har skrivit en dikt som berör, när någon i familjen lyckas med det den vill, är stolt över dem nära mig för att de är sådana fantastiska människor.
Jag är stolt över dem jag älskar och över en orkidé. Någonstans brister logiken.
Det är en knut i huvudet som hjärnan inte har stolthet nog att lösa upp.
Inte just nu.
