det där med att vara stolt
Jag är stolt över min orkidé. Den som jag återuppväckte från de döda och som har förflyttats till lägenhetens hedersplats i köksfönstret där den ståtar med sex blommor (istället för två papperstorra grenar).
Det är ju egentligen lite fånigt. Lite sorgligt rent ut sagt. Att det där med att känna sig stolt ska vara så förskräckligt svårt. Det blir lite pinsamt, som att man hävdar sig alldeles för mycket och skryter om de egna prestationerna och motar bort andras. Så för att ingen ska kunna ta fel, och tolka in vår stolthet som ett tecken på att vi är alldeles förskräckligt självupptagna och inte ser till människorna omkring oss, så bygger vi vår stolthet kring just... en orkidé till exempel. Så länge vi inte bllomfantaster förstås. För det är det som är det viktiga, att det inte är någonting som vi kopplar samman med oss själva.
Det blir så mycket lättare att vara stolt över en blomma som är vacker, eftersom jag i själva verket inte alls är särskilt bra på blommor annars. Det som betyder någonting däremot, det jag brinner för, över det kan jag bli nöjd, sällan mer. För så ödmjuk går det ju inte att vara mot sig själv. Det jag tycker om förväntar jag mig ju också att jag ska göra någonting med. Jag tillåter mig inte att vara stolt. Ribban som hissades för vad jag förväntat av mig själv att jag ska prestera är så hög att den inte går med på att både bli klättrad över och till råga på allt känna stolthet inför. "Det där måste jag ju klara", "det där tycker jag om, brinner för, det är ingenting att vara stolt över", skulle jag aldrig komma på tanken att varken tycka eller säga till någon annan, men till sig själv är det så mycket lättare.
Jag är stolt över min orkidé. För att jag räddade den utan att veta vad jag gjorde. Det är ju rätt patetiskt.
Det andra som jag ofta är stolt över är andra människor. Jag blir stolt när en vän har skrivit en dikt som berör, när någon i familjen lyckas med det den vill, är stolt över dem nära mig för att de är sådana fantastiska människor.
Jag är stolt över dem jag älskar och över en orkidé. Någonstans brister logiken.
Det är en knut i huvudet som hjärnan inte har stolthet nog att lösa upp.
Inte just nu.
Det är ju egentligen lite fånigt. Lite sorgligt rent ut sagt. Att det där med att känna sig stolt ska vara så förskräckligt svårt. Det blir lite pinsamt, som att man hävdar sig alldeles för mycket och skryter om de egna prestationerna och motar bort andras. Så för att ingen ska kunna ta fel, och tolka in vår stolthet som ett tecken på att vi är alldeles förskräckligt självupptagna och inte ser till människorna omkring oss, så bygger vi vår stolthet kring just... en orkidé till exempel. Så länge vi inte bllomfantaster förstås. För det är det som är det viktiga, att det inte är någonting som vi kopplar samman med oss själva.
Det blir så mycket lättare att vara stolt över en blomma som är vacker, eftersom jag i själva verket inte alls är särskilt bra på blommor annars. Det som betyder någonting däremot, det jag brinner för, över det kan jag bli nöjd, sällan mer. För så ödmjuk går det ju inte att vara mot sig själv. Det jag tycker om förväntar jag mig ju också att jag ska göra någonting med. Jag tillåter mig inte att vara stolt. Ribban som hissades för vad jag förväntat av mig själv att jag ska prestera är så hög att den inte går med på att både bli klättrad över och till råga på allt känna stolthet inför. "Det där måste jag ju klara", "det där tycker jag om, brinner för, det är ingenting att vara stolt över", skulle jag aldrig komma på tanken att varken tycka eller säga till någon annan, men till sig själv är det så mycket lättare.
Jag är stolt över min orkidé. För att jag räddade den utan att veta vad jag gjorde. Det är ju rätt patetiskt.
Det andra som jag ofta är stolt över är andra människor. Jag blir stolt när en vän har skrivit en dikt som berör, när någon i familjen lyckas med det den vill, är stolt över dem nära mig för att de är sådana fantastiska människor.
Jag är stolt över dem jag älskar och över en orkidé. Någonstans brister logiken.
Det är en knut i huvudet som hjärnan inte har stolthet nog att lösa upp.
Inte just nu.
Kommentarer
Postat av: Louise
"Jag är stolt över min orkidé. För att jag räddade den utan att veta vad jag gjorde. Det är ju rätt patetiskt."
Ja, vad ska jag säga? Den meningen är fantastisk. Haha.
Jag sitter här och kommer på mig själv med att ömsom le, ömsom inte kunna låta bli att tycka att du har en förmåga att sätta fingret på saker man annars bara går och tänker.
Trackback
