Ylva
Idag såg jag en buss med destinationen buss och kram. Och igår såg jag en kille som gick runt med en kastrull på huvudet. Tittar man efter den finns spänningen i vardagen där. Vi klagar på avsaknaden av den, men i själva verket är det vi som inte ser. Och det är klart det att det är svårt att se när man aldrig tittar.
Just nu håller jag på att snörja in mig i ett liv som jag skapar, kanske fortsätter skapa, kanske blir en del av, kanske trasslar till alldeles för mycket för att lyckas komma både in i det och sedan ut igen, men just nu för stunden håller jag i alla fall på att låta en någon som för tillfället är en ylva ta över min tankeverksamhet. Häromkvällen kände jag nästan hennes tankar, Ylvas känslor när jag rörde mig i huset. Än så länge förstår jag inte riktigt varför hon gör som hon gör, men min sympati är på hennes sida. Kommer alltid vara på hennes sida. Det är ett hopplöst underbart irrationellt fall - att snärja sig in i ett liv som i det reella inte ens existerar.
Det finns så många fina skratt här i närheten. Och så många leenden att fånga som jag stundom blir rädd att inte hinna ifatt. Men så är det de vackraste också, de som kanske inte ens befinner sig i rörelsens centra för att ett skratt ska uppstå, och det är också de jag önskar att jag skulle hinna ifatt. Kanske allra mest dem, men hjällösheten kryper över mig, intar min kropp och jag vet inte hur jag ska gå till väga.
Just nu håller jag på att snörja in mig i ett liv som jag skapar, kanske fortsätter skapa, kanske blir en del av, kanske trasslar till alldeles för mycket för att lyckas komma både in i det och sedan ut igen, men just nu för stunden håller jag i alla fall på att låta en någon som för tillfället är en ylva ta över min tankeverksamhet. Häromkvällen kände jag nästan hennes tankar, Ylvas känslor när jag rörde mig i huset. Än så länge förstår jag inte riktigt varför hon gör som hon gör, men min sympati är på hennes sida. Kommer alltid vara på hennes sida. Det är ett hopplöst underbart irrationellt fall - att snärja sig in i ett liv som i det reella inte ens existerar.
Det finns så många fina skratt här i närheten. Och så många leenden att fånga som jag stundom blir rädd att inte hinna ifatt. Men så är det de vackraste också, de som kanske inte ens befinner sig i rörelsens centra för att ett skratt ska uppstå, och det är också de jag önskar att jag skulle hinna ifatt. Kanske allra mest dem, men hjällösheten kryper över mig, intar min kropp och jag vet inte hur jag ska gå till väga.
vardagsromantik
Snöstorm, blåbärsgrottor och uppvärmd kanel. Kaffe, ord och tända ljus.
Och så värmen från er.
Skratten.
Framtiden som inte så länge till kan betraktas som framtid.
Igår trotsade jag snökaoset men kom tillbaka igen. Såg vacker italiensk film från sjuttiotalet och ville inte se fyrverkerier utanför.
Målarfärg.
Och nya ord.
Jag rör till allting här, blandar orden, slår samman korta sekvenser, men låt mig ändå slå ett slag för vardagsromantiken.
Jag tror inte att pansarvagnar kan skapa fred. Förlåt, men jag kan inte tro på det. Och ja, jag är naiv, jag gråter framför Hiroshima bilder på film och Haiti berättelse i tidningen utan att komma med en lösning. Jag är naiv me jag tror att naiviteten är en förutsättning för att leda in världen på en fredligare väg.
Mannen med gitarr - jag tror att jag skulle vilja träffa honom. Se honom i ögonen. Kanske är det mitt svar?
Och så värmen från er.
Skratten.
Framtiden som inte så länge till kan betraktas som framtid.
Igår trotsade jag snökaoset men kom tillbaka igen. Såg vacker italiensk film från sjuttiotalet och ville inte se fyrverkerier utanför.
Målarfärg.
Och nya ord.
Jag rör till allting här, blandar orden, slår samman korta sekvenser, men låt mig ändå slå ett slag för vardagsromantiken.
Jag tror inte att pansarvagnar kan skapa fred. Förlåt, men jag kan inte tro på det. Och ja, jag är naiv, jag gråter framför Hiroshima bilder på film och Haiti berättelse i tidningen utan att komma med en lösning. Jag är naiv me jag tror att naiviteten är en förutsättning för att leda in världen på en fredligare väg.
Mannen med gitarr - jag tror att jag skulle vilja träffa honom. Se honom i ögonen. Kanske är det mitt svar?
Philippe Petit
Idag har jag ätit lakritsklubba och lett mig igenom en och en halvtimmes Man on Wire. Människor som ser det vackra i vardagen - det är fantastikst.
Fullständigt fantastiskt, jag kan inte komma ifrån det. Och det leendet, lyckan, upphöjandet av poetiken som strålar, jag rös i hela kroppen.
Fullständigt fantastiskt, jag kan inte komma ifrån det. Och det leendet, lyckan, upphöjandet av poetiken som strålar, jag rös i hela kroppen.
tunnelbanerapport för avlägsnade
Du sitter på tunnelbanan. En tunnelbana som faktiskt inte alls är försenad trots smältsnö, plötsliga minusgrader och överbefolkning. Du sitter på tunnelbanan som inte alls är sen, men du har ju faktiskt betalt för dig till skillnad från dagens ungdom som hoppar över spärrarna utan att blinka och trots att du just har fyllt 65 och har en alldeles för låg pension eftersom finanskrisen har kapat dina besparingar. Dessutom är det rätt trångt här, sätena är smala, slitna, intorkade tuggummin pryder de dammiga tygöverdragen, men nej - du klagar inte, inte alls, skulle inte komma på tanken. Du betalar din skatt trots att den är alldeles för hög, visserligen har den sänkts, till bekostnad på den allmäna sjukvården och stadens kulturliv visserligen men det bryr du dig inte så mycket om eftersom de, de där i utkanten som du väljer att inte se, antagligen inte är vidare intresserade av ett brett kulturliv ändå, men du betalar din skatt till en tunnelbana vars säten faktiskt sitter väldigt tätt och vars utrymme fylls av mobilpratande ungdomar, läckande hörlurar och hungriga hemvändare. Ett par trasiga män går på i dörren ett par säten bort och spelar dragspel, sjunger med glättig stämma du inte alls har bett om att få höra och du trycker irriterat den gröna handväskan med låtsatsskinn lite närmare kroppen och tänker att det får räcka nu. Du vill i-n-t-e höra dragspelsmusik, du vill komma hem på ett smärtfritt sätt utan att besväras av ljud som du inte har beställt och röster som inte är dina. Du skulle aldrig klaga. Givetvis skulle du aldrig klaga. Givetvis inte. Det skulle vara för din man som frånvarande tuggar på fläskkotletten där hemma möjligtvis, han som hummar till svar och nickar, kanske med ett lätt, upprört grymtande som tillägg när du tittar uppfodrande på honom från din sida köksbordet. Han hör inte. Du vet det. Visst vet du det. Men kanske är det såd et ska vara, kanske är det det som är kärlek. Ett uttjatat begrepp förresten, vem råder över vad kärlek för en annan människa faktiskt är?
Du sitter på tunnelbanan. Himlar trött med ögonen åt dragspelsmännen. Öppnar inte din plånbok. Du har ju faktiskt den nedgående pensionen att skylla på om så skulle ebhövas. Vilket visserligen aldrig skulle behövas. Ingen annan tycks heller vara i närheten av att tänka "bidra med ett par kronor tanken". Du längtar hem. Hem till tystnaden, tomheten, tryggheten. Du sitter på tunnelbanan som visst är i tid, ett par - tre minuter efter tidtabell möjligtvis och du bor ju faktiskt i den kungliga hufvudstaden, men du klagar inte, skulle aldrig komma på att klaga. Din vinterkappa skulle kunna värma lite bättre med tanke på vad den kostade visserligen. Det skulle vara det möjligtvis.
Du sitter på tunnelbanan. Himlar trött med ögonen åt dragspelsmännen. Öppnar inte din plånbok. Du har ju faktiskt den nedgående pensionen att skylla på om så skulle ebhövas. Vilket visserligen aldrig skulle behövas. Ingen annan tycks heller vara i närheten av att tänka "bidra med ett par kronor tanken". Du längtar hem. Hem till tystnaden, tomheten, tryggheten. Du sitter på tunnelbanan som visst är i tid, ett par - tre minuter efter tidtabell möjligtvis och du bor ju faktiskt i den kungliga hufvudstaden, men du klagar inte, skulle aldrig komma på att klaga. Din vinterkappa skulle kunna värma lite bättre med tanke på vad den kostade visserligen. Det skulle vara det möjligtvis.
