vaken
Förutom trygghetsljuden nära mig är det tyst. Jag ser att det blåser lite, lite utanför, men inte så mycket att bruset hörs in.
Det känns som att tiden har stannat upp för en stund och blivit till någonting relativt. Inte snart halv tolv utan i känslan mycket mindre, morgonens ensamma tankar. De känns behagliga just nu.
Kanske för att ett stearinljus brinner på bordet, kanske för att gårdagkvällens tekoppar är två och inte en, kanske för att jag tänker mycket på många som jag tycker om.
Nu ska jag sätta på kaffe, tända fler ljus, ta fram yoghurt. Låta morgon bli till dag och tystnad till småprat.
hjärtskvalp & amaryllisdoft (jag tackar ja)
Och Hello Saferide sjunger för mig i mtt rum, det var ett litet tag sedan nu, hur jag nu har kunnat tillåta det att vara det. Det är så med viss musik, vissa texter, att man andas trygghet så fort de kommer i ens närhet.
Och några gånger varje dag ler jag åt Daniel Adams ray skivan för att det känns som att jag är så otroligt nära dem som inte är på samma ställe som jag just nu. Tänker att ni kanske ler mot samma skiva samtidigt som jag. Om jag har tur gör ni det.
Det finns dåliga dagar. Dagar då huvudet är som en stor tjock boll och dagar då det känns som att snöstormen ska tränga in genom ens tonade fönsterrutor. Men jag tänker att sådana dagar nog kan vara rätt bra att ha emellanåt. Och så har jag plötsligt förstått att det går att rädda de dagarna. Med Mad Men och fruktsallad och varma armar att linda in sina tråktankar i går de att rädda. Framförallt med varma armar att linda in sig i gör de det.
sjuttiosju kvartal senare sitter jag här
Fokusera på det som är tanken är en sak.
Se någon i ögonen en annan.
Skänka tankar till människor i andra städer en tredje.
Det finns formler för att falla, flyga, flyta samman, men
jag är inte intresserad av dem.
Delar apelsinen på två, det
smakar mer då, när andra halvan är din.
Känner apelsindoft och stearinljusdoft och lyssnar till tangentbordssmattret och mjuka andetag bredvid.
Obestämbar musik i korridoren utanför och väntande vackra vänner i korridoren nedanför.
Idag snöar det igen i Fårösund.
Det är glashalt, men
jag har inte halkat än.
"the world fascinates me" - andy warhol
Och det händer egentligen inte mycket, men ändå är tiden ute på joggingtur i motionsspåret och jag flanerar omkring i korridorerna och låter tiden passera på det sätt den önskar. För en stund låter jag den göra det.
Det är vänskapspromenad med viktiga ord och plötlsliga skratt, filmer och samtal och stundom en del ord. Telefonsamtal som binder samman Gotlandsvärld med ursprungsvärld och så stearinljussken på långmiddag med varma andetag bredvid.
Idag är det en vecka sedan jag sa hejdå och hej. Inte för att det finns någon som helst poäng med att räkna tiden, den lär fortsätta framåt ändå, men bara som ett konstaterande. En liten knack på min egen axel som påminnelse om att allting pågår samtidigt. Det kan behövas, även om jag hoppas att jag slutar med det där systematiska räknandet snart. Det var länge sedan jag valde bort matten, och nej, jag vill inte, vill inte, vill inte, ta tillbaka den. Inte räkna ekvationer, inte räkna tiden utan leva i tiden. Kanske något sådant. Det tål att tänkas på.
Avslutad kaffestund med tvåkoppsvärmen på bordet alldeles bredvid mig. Jag njuter av bakgrundsljuden.
och det här var visst första inlägget för det här året.
Datasalen igen med tangentbordssmatter i bakgrunden och leenden i ögonvrån.
Tillbaka på ön. Ön som kommit att bli hemma och som jag gissar att jag kommer sentimentalprata om som pensionär.
Ön som har ett hav mellan mig och de vackra i det andra hemma. Det går inte att vara på två ställen samtidigt och det gör ont. Att vara på två ställen samtidigt skulle antagligen göra ännu ondare, tänker jag och kanske gör det saken lite, lite lättare.
Tangetnbordssmatter, konstig luft och svårdefinierbart fläktsurr. Isiga gator med oplogade snörännor en bit bort. Vänskapspromenad och samtal som är svåra att sluta (det känns skönt att veta att nu är jag här ett tag, jag måste inte sluta, ännu ett tag kan samtalen få fortästta utan punkt).
Och tända ljus middag med stolar bredvid, inte mittemot. Morgonradio och fika klockan tio, lunch kvart i tolv.
Den första snödroppen har setts på Gotland enligt Aftonbladet, och eftersom det är Aftonbladet som säger det kan man väldigt passande få välja efter eget behag om man har lust att tro på det eller inte.
Och sen, de där hemma. Hemma som är borta men som är så väldigt hemma. Avståndet som skriker i magen men väsnkapen som överstiger varje magskrik och påpekar att lyckan är större än så. I slutändan är den faktiskt mycket större än så.
Nya vantar, nya ord och ett nytt lugn. Saknad och närvaro. Borta och hemma, men allra mest hemma.
Det är tisdag i januari.
