ordhyss

Det finns många sätt att spendera en söndag på.
Ett är att åka tåg genom en skånsk dimma som ligger så tät att åkrarna ser ut som en älvscen i Tomtar & Troll, för att stiga ur i en stad som är sådär svenskt mellanstor vilket egentligen innebär mycket mycket liten och vandra fram tills havet öppnar upp sig.
Att känna doften av tång bredvid igenbommade femkvadratshus och bli nära vän med helgtystnaden och novembervindarna. Vara allra närmsta vän med handen som är flätat runt min.

Jag bokstaverar mig fram mellan veckodagarna, tappar
räkningen och märker att en torsdag kan vara lika mycket måndag
som måndagen själv
Det där med sysselsättning, börjar kännas som ett ganska förvirrat
begrepp
och plötsligt
griper saknaden efter det där vita huset tag i mig.
Huset där jag draperar mig i varma tröjor och där frukostsamtalen
letar sig upp genom taket, in i min sömn
Plötsligt
längtar jag efter vägarna som jag känner utan och innan, ryggarna som är
svårplacerade men bekanta
Det där som står
kvar

Och så efter föräldrarsamtalen i kökssoffan, en grillad Fräsching på Vurma, Babel i vardagsrummet, familjeköken, den fula munktröjan med målarfärg som blev
kvar

Så sitter jag här. Just där jag vill vara, och längtar bort. Bara för en liten, liten stund.



(längtan. om man räknar veckorna utifrån sina tvättider går de väldigt fort)

Att sitta och pilla med hösttorra
fingrar på tillvaron och placera pusselbitar
av den bland smulorna på köksbordet.
Jag lyfter en av dem, blundar, känner
den räfflade ytan mot  min hand

Tillvaron är trubbig med ojämna formationer
Jag väger den i handen
i ett ovanperspektiv är den inte särskilt
stor
Den väger inte mycket, den väger
mer än jag någonsin trott
att min hundrafemtioniocentimeterskropp
skulle ha kraft att bära

Pekfingerspetsen mot den där urgröpningen
i nedersta kanten, den där
skärvan, hålet, sprickan som
Karlssons Klister, KBT, Konjaken
inte lyckades laga

När jag fogar samman pusselbiten
i min hand med en av dem fån bordet
syns den nästan inte alls
sprickan
Lite som den där skönhetsläcken
vi alltid grimaserar åt i spegeln
men aldrig skulle vilja vara utan

Jag letar efter det vackra i grå asfalt, veckodimma och högar med löv.
Tycker, att det är ganska enkelt att finna.
Och så målarpenslarna som glömts bort, vännen som inte pratats med på för länge och orden som ropar att nu vill de vara med.
Så, kan en ledig dag se ut. Sådana finns fortfarande, även om de kan tyckas rätt sällsynta ibland.



"Varför är du så liten?"
"Jo, men alla är ju olika långa. Jag kommer inte vara längre när jag är 75 än jag är nu."
Ett tag senare, med en liten hand inkrupen i min.
"Du är liksom liten och vuxen på samma gång."