ordhyss

Ibland spelar det ingen roll om verkligheten låter som en kliché för
det är det som är det vackraste
att verkligheten kan vara just det ibland.

Det senaste året har varit det häftigaste året i mitt liv.

Ett år.

Och ja, dagen till ära en klyscha som är sådär lyckligt sann;
jag svävar på moln.

Idag regnar det och jag sitter vid köksfönstret, såklart.
Lyssnar på irländsk musik eftersom att tystnaden blev som slag, och tänker på att mannen som just passerade därutanför gick i precis samma takt som musiken. Undrar om han skulle bli glad om han visste om det.

Har letat ord och funnit ord och tänkt att det är underligt, att det man älskar mest också är det som blir mest destruktivt. Idag är en sådan där dag som känns ensam. Fruktansvärt ensam helt utan anledning.
Kanske för att helgens närhet har dröjt sig kvar i tanken och blir till en sådan kontrast mot lägenhetsekot.
När jag kom innanför dörren igår efter vandringen bland de dimmiga fälten och vaggande med det stillsamma tågbruset i öronen, möttes jag av en affisch som hade fallit. Det var en sådan dag då någonting sådant kändes symboliskt. En sådan dag då jag promenerade i Pildammsparken och pysslade ihop dikter i brev utan avsändare, en sådan dag då jag skrattade mig varm på teatergolvet och återförenades med en saknad vän, och mellan allt det, kände mig ensam, vemodig, tom. En underlig dag följd av ännu en underlig sådan.

Det är lite som jag och hon med alla de kloka orden och rosa bandet fäst på de svarta kängorna, pratade om. Att det är hopplöst svårt att ta till sig att allt det där fina kan tillhöra en själv. Och så glömmer man nästan bort att vara lycklig över att man befinner sig mitt i det.


Det är underligt,
det där med mänsklighet.

Förra veckan var en sådan där varm i magen vecka. Att på riktigt börja fundera över om man förvandlats till ett leende som smälter ihop till en pöl. En sådan man längtar efter att hoppa i med blåa gummistövlar som man inte har. En sådan som det skvätter lycka från när foten möter ytan, och i de stunderna vill man absolut bli nedskvätt.

Det var en sådan där vecka som viskade i mitt öra om ballonger, champagnekorkar och överraskade skratt. Som framförallt bokstaverade sig till vänskap, värme, vara, utan att staka sig på mitten.

Och här är istället en vecka med ett mystiskt lugn över sig - och ja, det är ett trivsamt sådant. Imorgon plockar jag ned varm tröja, jacka som tål vind och den där nya Johanna Nilsson boken (som jag inte visste fanns men som  M & P kom med) i min ryggäsck och burrar in mig i huset där rosorna just har vissnat men där färgerna från dem dröjer sig kvar. Tillsammans med de som formulerar ord som får håret på mina armar att rysa, med de som det är sådär hopplöst lätt att sakna en onsdag i Malmö när avståndet till Stockholm fortsätter att vara precis lika långt som igår. Och dagen innan det.

De finaste stunderna fastnar sällan någonannanstans än i minnet. Men antydningarna, de låter jag leta sig fram även här.