ordhyss

Nätterna. Ligger vaken i sängen och längtar efter att vila, efter att få sova.
Jag börjar tro att livet är fyllt av ständiga negationer, jag vilar men längtar efter att vila, dricker kaffe samtidigt som jag längtar efter att sitta på just det där caféet och dricka kaffe. Tankarna är motsägelsefulla, absurda, drömska. En aning spännande också mån tro.

Mina tankar och min kropp lever stundom två olika liv förtillfället. Vid en närmare anblick förstår jag mig nog inte på något av dem, men tonerna av musik får mig att släppa allt det där irrandet, dimman som är den ständiga följeslagaren.

Nätterna. Dagarna. Jag vet inte riktigt vad som är vad längre.

Andetagen hörs högre och högre, mjukare, dovare, snabbare ju längre tid som går. Som en melodi.
Just det. Som en melodi, kanske var det ordet jag sökte min vän.

Det finns drömmar som är större än andra. Och tankar som bara irrar omkring.

Men irrandet kan vara rätt vackert ibland.

Jag funderar på möten. Tämligen pretentiöst, jag vet, eller nej. Jag vet det inte. Tankarna är väl det enda som är ärligt, det är sedan när vi börjar prata som allt kläs i ett vackrare skimmer.
Vi pratar med varandra, pratar, lägger ord på ord, men hur många av dessa skulle egentligen kunna liknas vid ett svar, byggas vidare till ett samtal? Nickar jakande till mannen mittemot som berättar om sina komplikationer, mular ett vagt ja och skänker sin egen livsberättelse som svar. Hur ser du på mannen som pratar till dig? Hur mycket av honom ser vi egentligen och hur mycket placerar vi där?

Han går in på den skymmande scenen, plockar fram sin penna, ett litet anteckningsblock, osynligt för den långt bort, förflyttar sig i en minimal cirkel och backar sedan tillbaka till sin plats. Den iakttagande. Den som finns utan att deltaga. Vem frågar efter hans berättelser?

Kanske är det inte så ofta som vi faktiskt möts. Just därför kan jag vara så löjligt fascinerad av vad ett möte faktiskt är. Vad vi skapar det till.

Jag tyckte de skrek och skrek från scenen utan att säga mer än lågmält, vardaliga ord. Min kropp skrek också. Smärtnivån överskriden. Det mänskliga tillkortakommandet och bräckligheten som bländar mig från hennes avvaktande ögonkast.

Söndagsminuterna vandrar vidare och jag speglar mig i för stora mammaskor som värmer på ett sätt som bara mammaskor kan. Några trappsteg högre upp ramlar skrumpnande blad ned och lägger sig tillrätta på fönsterkarmen. I min värld tycks de alltid falla, om och om igen, men det finns ständigt lika många gröna blad kvar. Ett vackert mysterium som jag gärna skulle spegla mig i om det gick.
Igår vaknade jag till glada röster i hallen och trötthetens mediokra tycktes ha övergått till bubblande skratt. Fina barn i bokhandeln, leende personer på tunnelbanan, smärtan, fascinationen och skönhet.

Flicka i gul regnjacka. Se den.

Jag drömmer mig bort. Tror inte att jag flyr världen utan att jag försöker röra mig närmare den. Cirkulera kring det som skulle kunna vara kärnan, kärnan av det som betyder någonting.
Teaterbaren får mig att undra var alla dessa människor är på väg, om lysrörsljuset gör dem - gör oss - lyckliga eller om vi alla enbart irrar omkring på jakt efter det som varit försvunnet så länge att vi inte ens vet när vi förlorade det.
Jag skulle vilja se någonting annat än Sverige. Eller, det är inte Sverige som gör att jag ingenting ser, men jag längtar efter att ta del av någonting som inte alls liknar detta. För några veckor sedan skrev jag brev till en tolvårig flicka i Malaysia. På ett plan förstår jag knappt att Malaysia är ett land som existerar, att hon faktiskt lever sitt liv, tänker sina tankar, där, just nu och i stunden efter denna också. Jag skulle vilja lära mina ögon att se mer när de blundar, det blir så svart nu.

Ljuslyktorna i mitt fönster som aldrig brinner  omsluter en darrande låga just nu. De är vackra, jag glömmer bort det ibland. Asha Ali sjunger och i mina tankar är jag på platser där man också skulle kunna vara. Snart. Om man bara vågar. Om man vågar behöver det bara vara en helgs arbete och några teknologiska klick på datorn bort. Om man vågar.
Och jag tänker på en kväll för fem veckor sedan. Då är det tur att ljusen fortfarande briner framför mig. Inför mig.

Framför mig ser jag bilden av tidningsuppslag som diskuterar bloggar. Meningslösheten och ordtorkan. Jag känner mig inte hemma i den världen. Bloggvärlden är en värld så långt från verkligheten. Närmare den. Jag vet inte. Kanske är den just verkligare, för en liten stund kanske den faktiskt tillåts vara det eftersom det är vi själva som målar upp självporträttet. Hur ofta tillåts vi egentligen göra det?

Jag vet inte riktigt vad jag gör här. Det är lättare att gömma sig i offentligheten. Och jag vill inte glömma bort att fästa ord på fler ställen än i mina stundom överarbetade tankar. Orden, de träder fram i olika skepnader på olika ställen, kanske kan de få smyga fram på ett nytt, obemärkt sätt här. Jag tror att det är därför jag skriver det här.