ordhyss

Mina drömmar blir till förvirring och nej, jag vet inte vad som är vad längre.
Jag vill inte bara se världen, jag vill uppleva den.
Men det finns band, starka sådana. Jag tror inte att det handlar om att jag är rädd för hur saker skulle kunna bli utan snarare om att det är så lätt att glömma vad som är viktigt.
Aj. Tankarna gör ont, ändå njuter jag av dem, njuter av att vara här.

Idag kom jag att tänka på när jag var liten och sprang mellan trappan och mitt rum i illfart för att tända lampan och bevisa att det inte fanns några monster där. För samtidigt som jag inte för en sekund trodde att det skulle finnas ett monster där kunde jag inte till fullo hindra att den där skrämmande känslan intog min kropp. Och jag sprang, dundrade upp för trappan. Det fanns aldrig några monster. Jag sov bra när jag var liten.
Nu är jag inte rädd för monster som jag inte vet finns längre. Det är verkligheten som skrämmer och det är verkligheten jag låter mig smekas av.
Det är en sådan underlig livsupplevelse det här. Jag iakttar med skräckblandad förtjusning. Lever med skräckblandad förtjusning.

Skräckblandad förtjusning.

Jag kände mig som en dålig människa idag. Och jag ångrade mig, några trappsteg bort ångrade mig och ändå vände jag inte tillbaka. Varför? Kanske för att det instinktivt känns som någonting extra att hjälpa en trasig människa som hamnat i samhällets utkant. Kanske. Fast jag önskar att det inte vore så. Jag önskar verkligen det. Nu vore det att stanna som skulel vara det speciella, inte att inte stanna. Jag stannade inte.
Och här hemma betraktar jag min livsfilosofi och undrar var sanningshalten i den finns om jag ändå aldrig följer den. Det var de där stegen förbi som var så invanda, stegen går alltid förbi, stegen stannar aldrig, men nu borde jag ha stannat. Färdigbredda smörgåsar i väskan som jag inte ville ha. Jag stannade inte och jag undrar om han fryser just nu. Om han är hungrig. Om han har ont. Om han har en tro på världen längre?

Och jag som såg De älskande vid Pont-Neuf igår. Vacker smärta eller kanske ett tecken på att det åtgångna inte enbart är smärta. Jag vet inte. Men jag stannade inte trots att bilderna fanns där i mitt huvud när jag gick därifrån. Några trappsteg bort. Varför inte följa den instinktiva medmänskligheten när den faktiskt finns där?

Vissa stunder fastnar man i att betrakta allting utifrån. Istället för att vara där, mitt i allt, där man egentligen är, flimrar allt förbi som ett teveprogram. Jag brukar tänka på det där barnrpogrammet som inleddes med musik och så snurrade staden förbi innan de stannade och zoomade in så att man hamnade mitt i ett ögonblick där någonting hände. I den situationen hamnade jag idag. Gång på gång. Åkte med tunnelbanan över Tranebergsbron och hamnade mitt i någons vardagsrum för en mikrosekund. Halvsov vid middagsbordet och såg in i grannens liv.
Fel.
Jag såg inte alls in i grannarnas liv. Självklart gjorde jag inte det. Men mina tankar lämnade den verkliga vardagen och började fundera över vad som händer några meter bort. Några avlägsna meter bort kring det man ser men inte vet någonting om.
Och så tänkte jag på dem som jag tycker så otoligt mycket om. Att ens liv på sätt och vi känns som att de är desamma men samtidigt som att de befinner sig på ett sådant oerhört avstånd. Olika liv. Samma liv. Era leenden. Som jag drömmer om. Ibland.

Igår låg jag på min säng med tända ljus, musik, läste författarintervjuer, abstrakta dikter och skrev. Allting kändes så självklart då. Som att inga frågetecken fanns.
På natten, jag befann mig framför en scen i strålkastarljus med exprementell musik. I mitt huvud var allting dikter, poesi som växte fram och jag hann inte med. Men jag tyckte om det. Och på sätt och vis ville jag stanna där. Där. Där jag inte förstod var någonstans jag var.