poesiafton
Idag har vi skrivit repliker till Sonja Åkesson, rört oss in i skrivardimman.
Idag har skolan för första gången bjudit på svenska äpplen, vilket gjorde mig glad (och större möjlighet att poängtera sin miljöprofil).
Idag har jag förlorat biljard, men inte blivit totalt överkörd som vanligtvis är fallet.
Idag har jag tagit en promenad i kall vind och stor sol.
Idag har vi haft "laid back poesikväll" på vinden.
Idag har vi haft uppladdning inför diktuppläsningen med skrika alla dikter i kör samt göra raketen inne på mitt rum.
Idag har vi ägnat tjugoåttaminuter åt att bygga en spontandikt på samma vind genom att läsa en mening var i en cirkel utan slut.
Idag har jag skrattat, skrattat och skrattet - utan att mitt skratt tog slut.
Idag tycker jag det passar sig för att ta fram en av dikterna som fick lite av utrymmet under den nyss avslutade poesiaftonen. Och ja, en sak till, tänk hur mycket ett röstläge kan förändra en menings innebörd.
Hej så länge!
Idag har skolan för första gången bjudit på svenska äpplen, vilket gjorde mig glad (och större möjlighet att poängtera sin miljöprofil).
Idag har jag förlorat biljard, men inte blivit totalt överkörd som vanligtvis är fallet.
Idag har jag tagit en promenad i kall vind och stor sol.
Idag har vi haft "laid back poesikväll" på vinden.
Idag har vi haft uppladdning inför diktuppläsningen med skrika alla dikter i kör samt göra raketen inne på mitt rum.
Idag har vi ägnat tjugoåttaminuter åt att bygga en spontandikt på samma vind genom att läsa en mening var i en cirkel utan slut.
Idag har jag skrattat, skrattat och skrattet - utan att mitt skratt tog slut.
Idag tycker jag det passar sig för att ta fram en av dikterna som fick lite av utrymmet under den nyss avslutade poesiaftonen. Och ja, en sak till, tänk hur mycket ett röstläge kan förändra en menings innebörd.
Hej så länge!
jag försöker dingla med benen
det funkar rätt dåligt
i själva verket visar det sig att
till och med jag
är för lång
jag stryker fingrarna
längs linjer i
mörka händer
hoppas förstå varje
historia
når inte
ända fram
det är en reva och
ett tomrum mellan
sida etthundrafemtiosex och etthundrafemtionio
jag undrar
vad som stod där
om natten är varje
skavanker
ett stort öppet sår
jag värjer mig för
varje tanke på
filosofi
tjugoandra september
skrivet ord blir talat ord blir skrivet blir talat blir
ord
med eufori där emellan
Ibland har jag svårt att skilja mellan verklighet och poesi.
Kanske är allt poesi.
Till viss del.
ord
med eufori där emellan
Ibland har jag svårt att skilja mellan verklighet och poesi.
Kanske är allt poesi.
Till viss del.
tre veckor, två dagar
Det har gått mer än tre veckor sedan jag lämnade Stockholm. Det har hunnit bli höstkall luft, röda löv här och där och mörkt klockan sju. Stockholmssommar med vakna nattetimmar utomhus känns avlägset, väldigt avlägset.
Tre veckor och jag har hunnit klippa av en stor del av mitt hår, skrivit jag vet inte hur många ord, hittat ny musik. Funnit nya vänner - saknat de gamla, ibland smärtsamt mycket.
Jag har hunnit få fem tomma värmeljusbehållare att lämna till källsorteringen på anda sidan huset (en övervakad sådan), fått skakiga händer av alla dessa ord, alla minnen, alla skärvor som fogas samman och stundom skriker högt.
Det har gått en månad minus en vecka och jag har gått promenadvägen längs vattnet jag vet inte hur månag gånger, sprungit vilse i skogen och blivit utstirrad av lamm, varit på Fårö fem gånger med iskyla och regn varje gång. Jag har börjat prata om mitt lilla rum och det gula internathuset som hemma. Hemma. Jag har smakat mycket på det ordet de senaste veckorna. Jag får en speciell känsla i magen när jag efter kvällspromenaden kommer gående och ser den vita vägskylten med texten folkhögskola och sedan närmar mig huset med ett par fönster som lyser, en kvast som är inkilad i dörrspringan för att den inte ska glida igen. Att kunna tänka att där bor den. Och den. Och den. Och där bor jag. Mitt i detta. Jag tror att det skulle kunna kallas trygghet.
Jag har nästan glömt bort vad storstadstempo innebär, jag har anammat det lantliga hejandet till varje synlig själ och börjat känna igen besökarna i simhallen. Här har fraktfirman "gör det i din egen takt" som slogan och ICA:s fasad pryds av uppmaningen "jäkta inte". Vi har legat på bryggan med öppet hav framför oss och kollat på stjärnor i tusentals som nästan tycktes tränga ut varandra.
Jag lever med orden, bygger texter, pratar text, dissikerar text. Skapar ord.
Kanske är det tjugotre dagar som har gått ungefär och jag har hunnit få annalkande tårar i ögonen då omänsklighet fördes in i riksdagen. Igår vaknade jag till ösregn, min första tanke var att himlen grät. Kanske av ren nervositet, för då fanns kylan ännu inte skriven svart på vitt och vi kunde leva i naivitetens lugn en liten stund till. Idag sken solen när jag gick upp, jag tänkte på surrealism.
Att se bilder från Plattan idag klockan arton gjorde att klumpen i magen luckrades upp en aning.
Tre veckor och jag har hunnit klippa av en stor del av mitt hår, skrivit jag vet inte hur många ord, hittat ny musik. Funnit nya vänner - saknat de gamla, ibland smärtsamt mycket.
Jag har hunnit få fem tomma värmeljusbehållare att lämna till källsorteringen på anda sidan huset (en övervakad sådan), fått skakiga händer av alla dessa ord, alla minnen, alla skärvor som fogas samman och stundom skriker högt.
Det har gått en månad minus en vecka och jag har gått promenadvägen längs vattnet jag vet inte hur månag gånger, sprungit vilse i skogen och blivit utstirrad av lamm, varit på Fårö fem gånger med iskyla och regn varje gång. Jag har börjat prata om mitt lilla rum och det gula internathuset som hemma. Hemma. Jag har smakat mycket på det ordet de senaste veckorna. Jag får en speciell känsla i magen när jag efter kvällspromenaden kommer gående och ser den vita vägskylten med texten folkhögskola och sedan närmar mig huset med ett par fönster som lyser, en kvast som är inkilad i dörrspringan för att den inte ska glida igen. Att kunna tänka att där bor den. Och den. Och den. Och där bor jag. Mitt i detta. Jag tror att det skulle kunna kallas trygghet.
Jag har nästan glömt bort vad storstadstempo innebär, jag har anammat det lantliga hejandet till varje synlig själ och börjat känna igen besökarna i simhallen. Här har fraktfirman "gör det i din egen takt" som slogan och ICA:s fasad pryds av uppmaningen "jäkta inte". Vi har legat på bryggan med öppet hav framför oss och kollat på stjärnor i tusentals som nästan tycktes tränga ut varandra.
Jag lever med orden, bygger texter, pratar text, dissikerar text. Skapar ord.
Kanske är det tjugotre dagar som har gått ungefär och jag har hunnit få annalkande tårar i ögonen då omänsklighet fördes in i riksdagen. Igår vaknade jag till ösregn, min första tanke var att himlen grät. Kanske av ren nervositet, för då fanns kylan ännu inte skriven svart på vitt och vi kunde leva i naivitetens lugn en liten stund till. Idag sken solen när jag gick upp, jag tänkte på surrealism.
Att se bilder från Plattan idag klockan arton gjorde att klumpen i magen luckrades upp en aning.
nya perspektiv.
Just nu blåser det rätt mycket på Gotland. Och jag flyger omkring. Känslomässig utmattning har blivit ett vanligt syndrom. Skrivarbubbla, tankar, känslor, höra alla andras texter. Det är en fantastisk, obeskrivlig stämning efter en sådan uppläsning i klassrummet (som för övrigt har prytts med blommigt loppistyg och röda korset fynd nu). Det är fascinerade och underbart.
Vi lever i en låtsasvärld mitt i den vanliga världen. Jag blir lycklig av tanken att jag ska vara kvar här i många många månader.
Gotland kan tyckas långt borta och därför (litegrann för pappas skull) kommer här en gotländsk fotosession.
Fårö. Storm och glädje inkluderat.
Jag hade spökfingrar och skakig kropp när jag kommer hem. Då är det
fint att bo i ett stort gult hus med vänner omkring sig.
Intryck.
Lilla promenadrundan i Fårösund. Passar utmärkt för telefonsamtalsflanerande.
Vänskap i Fårösund.
Glädje
Vi lever i en låtsasvärld mitt i den vanliga världen. Jag blir lycklig av tanken att jag ska vara kvar här i många många månader.
Gotland kan tyckas långt borta och därför (litegrann för pappas skull) kommer här en gotländsk fotosession.
Fårö. Storm och glädje inkluderat.
Jag hade spökfingrar och skakig kropp när jag kommer hem. Då är det
fint att bo i ett stort gult hus med vänner omkring sig.
Intryck.
Lilla promenadrundan i Fårösund. Passar utmärkt för telefonsamtalsflanerande.
Vänskap i Fårösund.
Glädje
jordens tillfälliga mitt.
Jag har skrattat av trötthet, ätit grillad sojakorv med rostad lök och skrivit en berättelse utifrån sorgliga soldatbilder. Låtit Dylan sippra ut genom mitt öppna fönster och glömt att vattna den gula Visbyblomman. Klottrat massa ord på söndagens tidning som jag ännu inte hunnit läsa från början till slut eftersom ordskrattkaffebiljardlångasamtallitteraturdörrknackningarochfikapauser ständigt har en tendens att komma emellan. Plötsligt har jag svårt att ta valet på samma blodiga allvar som jag gjorde för två veckor sedan, svårt att förstå att politiken fortgår precis likadant och är precis lika viktig nu som då. (vad betyder egentligen då?)
Jag befinner mig i världens ände och jordens mitt. Här är det alltid mänskligt liv och outgrundliga ljud, men lyssnar man nogrannt är egentligen tystnaden den enda som talar. Här finns en lång, lång brygga som ackompanjeras av hela mänsklighetens hav och skogens siluetter på andra sidan sundet. Här får väsnkap en speciell innebörd och orden en livsviktig klang.
tillbakablick och framtidstro.
Jag befinner mig i världens ände och jordens mitt. Här är det alltid mänskligt liv och outgrundliga ljud, men lyssnar man nogrannt är egentligen tystnaden den enda som talar. Här finns en lång, lång brygga som ackompanjeras av hela mänsklighetens hav och skogens siluetter på andra sidan sundet. Här får väsnkap en speciell innebörd och orden en livsviktig klang.
tillbakablick och framtidstro.
söndag efter elva
Söndagsförmiddag i Fårösund.
En del av mig har dröjt sig kvar i Murakamis värld, en annan sitter här och snurrar runt en aning tafatt på skrivbordsstolen, lyssnar på musiken som har höjt rösten efter att för dryga timmen sen bara ha viskat fram sina ljud. Den största delen av mig fastnade på Arlanda, rör sig högt uppe i luften någonstans, flyger kanske över Tyskland just nu? Jag undrar om det är ett stort, mjukt molntäcke att blicka ned på idag, om solen bländar en genom de små fönstrena, om luftkonditioneringen får tårna att långsamt domna av.
Jag tittar upp mot det tunna molntäcket ovanför tallarna bredvid mitt fönster. Någonstans där uppe är du. Det är lite svårt att få världen att sitta ihop helt och hållet ibland. Det är lätt hänt att man misslyckas med att foga samman bitarna. Just nu känns Fårösundbiten oproportioneligt stor i förhållande till övriga världen. Kanske måste det få vara så.
En del av mig har dröjt sig kvar i Murakamis värld, en annan sitter här och snurrar runt en aning tafatt på skrivbordsstolen, lyssnar på musiken som har höjt rösten efter att för dryga timmen sen bara ha viskat fram sina ljud. Den största delen av mig fastnade på Arlanda, rör sig högt uppe i luften någonstans, flyger kanske över Tyskland just nu? Jag undrar om det är ett stort, mjukt molntäcke att blicka ned på idag, om solen bländar en genom de små fönstrena, om luftkonditioneringen får tårna att långsamt domna av.
Jag tittar upp mot det tunna molntäcket ovanför tallarna bredvid mitt fönster. Någonstans där uppe är du. Det är lite svårt att få världen att sitta ihop helt och hållet ibland. Det är lätt hänt att man misslyckas med att foga samman bitarna. Just nu känns Fårösundbiten oproportioneligt stor i förhållande till övriga världen. Kanske måste det få vara så.
