ordhyss

Nina Simone slutade tillslut sjunga och plötsligt tickar köksklockan så förfärande högt och det där maskinella surret, envisas med att vara överallt.
Och jag skriver trevande rader i worddokument, rensar i bortglömda barndomslådor och försöker likt ett förskolebarn intensivt förstå hur man gör för att få tiden att gå lite, lite fortare.

Stockholmsstormarna,
det dånar i rutorna men
jag tycker att de har lagt sig
Det klapprar välbekant under fötterna
när jag rör mig över asfalten
igen

Det är inte längre som första turen hem från Fårösund
när neonskyltarna fick mig att blinka
och hemmadofterna mig att le i förvirrad
fascination

Och det är med en blandning
av stampande fötter och trivsamt
välbehag
som jag svänger runt husknutarna utan att tänka och
nickar åt bekanta ansikten vid varje fasad

Och jag skräms och njuter och förfäras och fascineras och
blir alldeles lycklig
av insikten att blicken är suddig och konturerna vaga
när jag går omkring här och är
halv
Jag som skulle njuta av de där välbekanta golven, dofterna, rösterna
jag försöker men
det är svårt när jag till hälften är i ett rött trähus
i en liten ort
omgärdad av skog
med en charmerande hund
och mängder av äppelträd
i ett landskap
för många mil härifrån

Om två dygn hoppas jag att min blick har klarnat igen
för någonstans märker jag
att det doftar så fantastiskt gott

Ledig - saknar - längtar - lever - rör mig på tå kring mig själv - äter den sista apelsinen - tappar tiden - det har gått sjutton timmar utan honom saknar redan - längtar uppåt - längtar hit - jag lever nu,
det får räcka med det.

Nu är jag på väg.

Tänker jag tillbaka på den här hösten tänker jag på mörka hand-i-hand kvällar promenerandes genom den nya staden och andra sena kvällar på pakethållaren, med den skånska vinden vinandes genom jacktyget och huvudet lutat mot en varm rygg. Ögonen slutna.

Jag tänker på de röda nyanserna som exploderade på trädet utanför vårt fönster, på doften av nyfallna löv i Pildammsparken, på längtan efter lövhögarna i en annan stad.

Det händer att jag tänker på frustrationen över långa timmar och avsaknaden av igenkännande nickar, men det känns avlägset. Minnet har bleknat.

Och så tänker jag på kvällar som igår, med varm smörgås, te och tusen skratt. När klockan passerar midnatt och vi spelar kort i köket och vardagsstunder som på sätt och vis är så mycket viktigare än de inplanerade guldkornen.

Jag tänker på Billie Holiday i stereon och alla dessa cykelvägar, alla första dagar och skratt på improgolvet.
Löddeköpinge, Kirseberg, Dockan.
Cykeln. Bussen.
Och så Augustenborg.

Men framförallt är det de där promenaderna och cykelturerna genom natten som jag tänker på.
Nära,
nära.

-

Mina händer är vintertorra på ett sätt som jag naivt inbillar mig att bara de kan vara.
Jag slår in julklappar och funderar över hur andra människors jular ser ut. Nickar åt kommentarer som att "den ska ligga i strumpan" och "de är till honom båda två" eller "min svärson gillar spännande böcker". Ser framför mig hur paketen öppnas och hur dagar formas. Och ger upp idén om att lista ut på hur många olika julaftonsfirande det kommer finnas paket som jag har slagit innan. Blir matt innan tanken är färdigtänkt och letar reda på en ny istället. Den egna julen och längtan efter att vakna i ett hus med familjen vägg i vägg.
Att börja räkna sina familjemedlemmar till sex istället för fem, det är sådant där som får även femgradersvarma decembermånader att skimra.

Och så det där att jag vet att jag om ett par veckor kommer få träffa en annan slags familj igen, skrivarfamiljen, skrivarkollektivelivet, de från den iskalla, blåsiga ön.
Och i stunder av nostalgi händer det att man hittar bilder som är smått fantastiska (på min dator har jag döpt denna till gänget).






Ha en fin dag!

Om dagarna åker jag buss förbi orter som förbisetts att ges ett namn och blivit till ett mellanrum mellan liten ort ett och lite större liten ort två. Det är stationer som heter Villa Havsvind och Storgatan, överallt envisas smågatorna med att heta Stortgatan.

Det är sällan någon som kliver på, aldrig någon som kliver av.

Utsikten är vacker och jag fortsätter min resa. Skriver meningar som blir ryckiga av plötsliga svängar, de handlar om drömmar och hav och ljusskenet som himlen och åkrarna delar mellan sig. Andra stunder återupptäcker jag musik som jag har glömt bort att jag saknar eller letar mig in i Sara Stridsberg värld. (fel, inte hennes världen, romankaraktärens värld). Där färdas de också och plötsligt befinner jag mig i en medioker stämning och overkligt harmonisk stämning där stillsamhet och förflyttning ständigt går hand i hand.

Sedan byter jag värld och verklighet och är förstås kvar i precis den samma som jag hela tiden varit. Det är en värld av ljussken utan mystik men med skarpare toner och där litteraturen ofta är av en annan karaktär än den jag förlorat mig i under låtsastimmen mellan de rödvita stenhusen och gässen på vågorna.

När jag kliver ut igen är det mörkt och en kort stund funderar jag över om världen skulle kunna lura mig, det kanske aldrig blivit riktigt ljust, det kanske har varit natt och dag om vartannat medan jag gömts bakom fönsterlösa centrumväggar som trots allt får mig att le. Ganska ofta, ler jag.

Vägen hem är ett enda långt försök att se havet, ännu har jag aldrig lyckats. Även havet skulle kunna lura mig, kanske finns det bara där om förmiddagarna när jag fascinerat betraktar det bakom smutsiga bussfönstren? Jag blandar det med längtan efter Hans röst & Hans leende & Hans armar runt mina och förhoppningvis ett samtal med en efterlängtad vän, ett efterlängtat syskon, en efterlängtad förälder.

Jag krusar rosetter över paket och säljer lite för ofta prylar som är genusmedvetenhetens fiende och så byter jag blickar och leenden med människor som vandrar i samma värld.



Hemma har amaryllisen slagit ut. Den är vacker och ser ut att vilja prova sin flygkonst genom köket. I vardagsrummet lyser den röda julstjärnan och då och då doftar det av glögg och saffran.
Utomhus är trottoaren kall av envisa vattenpölar.