ordhyss

Det är svårt att stå upp när ens pelare faller.
Känslostorm.
Realitetsstorm.
Avsaknaden av varm solstorm som sveper in oss i mjukt täcke.
Plötsligt kände jag mig trött på att stå upp, att le mot okänt ansikte som vände sig bort.
Det är så många händer som famlar här omkring, jag orkar inte ta in mycket mer.
Ändå hörde jag mig själv säga att allting blir finare och finare. Det är som vackrast nu sa jag. Jaha. Då är det väl så det är. Visst är det så.
Men
(jag börjar tröttna på det ordet i sammanhang som dessa, ändå återkommer jag till det)
utsikten är desto vackrare när vi delar den än när alla faller. En efter en.

"Jag ska alltid älska dig
Det håller jag fast vid när jag nu
släpper taget"

Min kropp är trött av badminton skrivkramp och dålig sömn. (Och jag måste säga att det gjorde mig fånigt glad på ett sådant där ologiskt sätt när du sa att du var för glad för att sova. Jag är inget fan av sömnlösa nätter, men det är alltför ofta som förklaringar till dem är motsatsen till skimrande.) Stundom är skrivkramp bland det vackraste som finns, men för tillfället är jag tveksam. Jag hade hellre gjort mina handmuskler utmattade av nattlig poetik och fantasifärder till gatan på andra sidan. Jag får jobba på det.
Annika Norlin sjunger i köket och jag minns en augustikväll när jag stod och grät av lycka världsordningen kärlek hopplöshet jag vet ärligt talat inte vad - framför en scen med vackra människor omkring mig. Och jag minns när jag fick Säkert! skivan av min bästa vän och lät den gå på repeat i mitt rum tusen gånger om utan att någonsin tröttna. Det blev sommar och jag lyckades förhäxa både pappa och bror med texterna och vi satt kvar i bilen med motorn av. Tysta. Väntade in låtens slut. Några sekunder av magi där ingen vet hur man ska bryta spänningen som darrar i luften. Skåne, sol och ösande regn. De salta tårarna och så leendena som spatserade längs med den nyklippta gräsmattan med lite för mycket mossa och alldeles lagom övergödslad med sprittande medmänsklighet. Bara fötter med streck av ergonomiska sandaler bredvid mina som börjat glömma hur skor mot huden egentligen känns.

Inspirerad av Khemiris bokprat lekte orden myrornas krig i mitt huvud (utan våld förstås, mina myror är pacifister, givetvis är de det när den verkliga världen har en tendens att vela braka samman där utanför). Jag funderade över att böcker är bland det finaste som finns må hända samtidigt som det vred sig av annalkande glädje inom mig för att den fulländade högstadietrion var på turné igen.

Imorse lyssnade jag på Sture Alléns Dansorkester och såg livet från den ljusa sidan. Tänkte ordfläta och textnät och kanske även på de fina skratten som väntade innanför. På vägen hem hade DN-huset börjat kläs in i dimma och jag var rädd att synen skulle bli mycket suddigare. Men än så länge ser jag genom dimman. Det gör mig glad.

Jag längtar efter vän i Tyskland, vän i London och värmen som jag inte vet var den är. Och så läser jag om Buddha som säger att jag skulle vara lyckligare om jag inte längtade utan befann mig i nuet. Kanske har han rätt. Men jag och S har en förmåga att romantisera både dag och morgondag och på något vis trivs jag ändå rätt bra med det. Just nu är det ord överallt, så pass många att jag börjar riskera att inte alls se dem. Suddigt. Vackert. Och i mina drömmar är det så himla många människor att jag blir än mer förvirrad.
Kanske är det den där världsrotationen igen. Kanske.

Bara för att det här är ungefär det finaste som finns och solen har skinit hela dagen och jag har sovit tio timmar och boken jag läser har ett så väldigt fint språk. Dessutom har jag pillat på en gammal systemkamera idag och druckit gott kaffe lutad mot en färgglad vägg och insett att m och jag inte har långt kvar med projektet nu. Ungefär så är det.

Jag har börjat drömma så underliga drömmar. Övergrepp. Bristande moral. Möjligtvis. Jag ser mig själv utifrån, ur ett fågelperspektiv, samtidigt som jag är fullkomligt närvarande och delaktig i vad som sker. Vad som händer rent konkret lyckas jag på mornarna inte erinra mig. Tur kanske. Jag minns att jag låg på marken och att hela mitt ansikte var täckt av utrunnen mascara som i själva verket mest liknade bläck som runnit över hela ansiktet. Jag vet att jag sågs som offer, men samtidigt kände mg skyldig, som att jag visste att jag på sätt och vis varit delaktig och gjort någonting fel, skadat en annan människa. Skyldig. Utan att veta vari skulden ligger. Men jag förstår inte. Kisar med ögonen i funderingen över hur det kan appliceras på verkligheten. Som om jag har missat något. Som om jag har gjort en annan människa fruktansvärt illa utan att ha förstått det. Drömmarna skrämmer mig på ett avlägset plan just för att jag vaknar utan att känna rädsla. Utrunnet bläck och bortträngda tårar. Och jag som tänker att jag nog är rätt lycklig ändå.

För jag sitter med min pippimugg bredvid mig och himlen är blå. Idag har jag gått på blöt asfalt utan lömsk isbildning och bländats av solen så att allt jag såg var ljus. Och en siluett en bit längre fram. Om tre månader väntar friheten och i min ytterst temporära och föränderliga önsketankarverksamhet befinner jag mg på ett tåg i öst. Det känns vackert. Och igår firade internationella kvinnodagen hundra år. Kvinnokamp och vackra leenden.

Inatt kom jag hem med ett växande leende på läpparna och kände mig så löjligt underbart glad. Vår kväll blev inte som vi hade planerat från första början, men istället blev den så himla fin. Och jag fick komma hem till mitt kök som var tyst på det sättet det bara kan vara när tre stycken i huset sover på en annan våning och bara man själv är vaken, så tyst var det när jag satt i mitt fina kök och åt rostad ostmacka, tänkte liet på indien och vietnam och skrev på ett stort kuvert som hade anlänt. Jag gillar att gå och lägga mig med den där varma, glada känslan i kroppen. Att vakna för att solen skiner in i rummet och inse att känslan finns kvar där.

Samtidigt kom jag att tänka på hur många bra saker det finns som gör mig glad. Kaffe såklart, svart-vita sextiotalsfilmer,röd-grön-gul-brun akvarellfärg, kylskåpspoesi, de andra filmerna också förresten, fina människor med många skratt och många mörka samtal som också får finnas där, självinsikt, alla böckerna, poesin, orden!, den gamla the ark musiken och minnena av att vara på sin första konsert en sommarnatt i skåne när det just har slutat regna och sjunga med i calleth you cometh i, bra sms, snälla människor - jag sa det visst men det är det alla viktigaste ju, och ameliemusiken. Den är snäll.

Nu har jag just läst "Vem ska trösta Knyttet?" som jag lyckligtvis inhandlade på bokrean. Att bygga en egen boksamling står också på min fina glädjelista. Och snart, alldeles snart, ska jag bege mig in mot staden och träffa mitt ständiga glädjeämne.