tre dagar kvar
Ibland händer det att minnesbilder kastas upp framför en som intensiva filmklipp. Så är det just nu, jag är attackerad, huvudet blir trött av alla explosioner, benen vinglar av utmattningen.
Jag minns hur syskontrion framförde Pippiföreställningar (Tuttifruttivisor, cirkuskonster, egenskrivna teaterstycken, i stunden improviserade sånger) i vardagsrummet.
Jag minns hur grannbarnen ringde på dörren om kvällarna och hur alla trädgårdor, buskar och gator flätades samman till en enda stor lekplats.
Köket.
Alla som har suttit vid det köksbordet. ord och tårar och skratt. Köket har sparat dem i sin famn, väggarna klappar mig förstående på axeln när jag med värkande huvud kliver upp sömndruckna morgnar.
Fönstret vid trappan, den fredade zonen som kan bära all tyngd.
Mitt rum, inte så mycket mitt rum, snarare dörren att stänga och fönstret att sikta ut genom.
De första äpplena, smultronen vid trappen, längdskidåkningen kring berget, ljuden som letar sig upp genom vardagsrumstaket - sovrumsgolvet, dörrarna, väggarna, det svårstängda fönstret och den sjuttiotalsorangea källartrappen.
Jag kommer inte att minnsas ett hus, utan Huset.
Det som är synd med att vara kort är att mina armar inte räcker runt Huset med den vita putsen.
Istället lutar jag mig mot trappräcket, vid fönstret och tänker att Huset nog förstår att det är tänkt som en kram. En lycka till och tack för allt min vän jag önskar dig allt gott kram, innan vi går skilda vägar jag och
barndomshuset.
de sista dagarna i huset där jag blev jag (förenklad version)
Jag springer genom barndomsskogar.
Snubblar över rötter vars bark har torkat medan jag har vuxit. Mina fötter, planlöst över gångarna jag som liten lovade mamma att inte gå ensam på. Farliga gubbar. Fullgubbar. Rysningen i kroppen, oförståelsen, förståelsen, att det var någonting att undvika. Frän lukt och fula ord. För liten för att vara ensam då.
Barndomens skogar förvandlas till dungar och bergen till stora stenar. Himlen trygg och vansklig, där ovanför, berättar slingriga historier om luftballonger, flygplansränder och svävande ljuslyktor, de slutar alltid med att det blir höst också i år.
Jag gick inte på de förbjudna gångarna. Inte mer än när grannpojken var med och skrattade åt regelverk och förhållningssätt. Vi gick längs stigarna och mörkret slog kullerbyttor i buskarna, gränderna var trånga och doftade av honungsros och han hoppades kunna skrämma mig vid varje krök. Det kom inga farligheter mer än samvetsturbulensen.
Grannpojken blev förstaklassresenär och fotomodell.
Han var inte en del av mina barndomsskogar. Inte av dem som jag växte mig genom. Han var en del av trottoarerna, hopprepen och förvirringen. En del av det urskuldande. En del av det alltid pickande.
I skogen blev jag stor medan jag gjorde mig liten.
Snubblar över rötter vars bark har torkat medan jag har vuxit. Mina fötter, planlöst över gångarna jag som liten lovade mamma att inte gå ensam på. Farliga gubbar. Fullgubbar. Rysningen i kroppen, oförståelsen, förståelsen, att det var någonting att undvika. Frän lukt och fula ord. För liten för att vara ensam då.
Barndomens skogar förvandlas till dungar och bergen till stora stenar. Himlen trygg och vansklig, där ovanför, berättar slingriga historier om luftballonger, flygplansränder och svävande ljuslyktor, de slutar alltid med att det blir höst också i år.
Jag gick inte på de förbjudna gångarna. Inte mer än när grannpojken var med och skrattade åt regelverk och förhållningssätt. Vi gick längs stigarna och mörkret slog kullerbyttor i buskarna, gränderna var trånga och doftade av honungsros och han hoppades kunna skrämma mig vid varje krök. Det kom inga farligheter mer än samvetsturbulensen.
Grannpojken blev förstaklassresenär och fotomodell.
Han var inte en del av mina barndomsskogar. Inte av dem som jag växte mig genom. Han var en del av trottoarerna, hopprepen och förvirringen. En del av det urskuldande. En del av det alltid pickande.
I skogen blev jag stor medan jag gjorde mig liten.
Om orden är ett ord för mycket
Jag cyklar mellan fält som jag skulle kunna berätta om i mina drömmar men som jag finner lika vackra nu som då. Tiden blir till ett begrepp som avslöjar mitt på dagen om solen bränner extra starkt mot min hud eller någonting diffust i stil med kväll om alla färger går i varmare toner och kroppen påminner om att den behöver mat.
Smattret från de egna tangentslagen.
Deras samtal som studsar mellan väggarna i rummet bredvid.
Doften av gräs och nyklippt häck, sommar i P1 och plättar till lunch, solsting till lunch, familjesällskap till lunch.
Jag tog sommarlov och tappade greppet om tiden, då när många andra börjar skolan, har satt sig tillrätta i skrivbordsstolen, igen.
Sommarlov. Tio veckor. En oändlighet. Huden smakar salt.
, I nuet (som man visst alltid är i hur mycket man än vrider sig), sommarlovet är ett sådant där vackert hittepå som egnetligen skulle kunna komma mitt i oktober. Eller börja i augusti och sluta i januari. Det är nog tur, att tiden får sig en påminnelse ibland om att den faktiskt inte kan styra allt.
Så jag fortsätter att cykla bland mina fält, ned mot havet och stranden där det är sensommarglest mellan sandslotten och sandhajarna. Läser böcker, samlar ord, håller mig nära, räknar ned tiden som jag kanske inte alls har tappat greppet om, så pass mycket som jag i närheten av stockrosorna, inbillar mig att jag har gjort.
augustivärlden
Augustimörktet har lagt sig och jag föreställer mig att jag skulle kunna blicka upp mot en stjärnhimmel om jag gick ut på balkongen.
Då, när vi var små och sommarloven var en oändlig räcka av veckor, brukade pappa prata om stjärnhimlarna i augusti. De vackraste stjärnhimlarna som bli suddiga i staden men lyser som hoppfulla lampor bland åkrarna på Bjärehalvön.
Augusti, med dagg i gräset och nytt omslagspapper till böckerna.
Att stänga av vattnet i sommarstugan, äta upp de sista glasspinnarna i frysen och vinka hejdå till sommaren.
Rulla in i staden med tunnelbanan, vattnet, parkerna och upptäcka att det visst var sommar även där.
Rulla in i staden med tunnelbanan, vattnet, parkerna och upptäcka att det visst var sommar även där.
Färgerna på husfasaderna kändes lite skarpare, de första plommonen hade fallit till gräset och asfalten kändes lite mjukare än den gjorde sist, då, innan åkrarna blev grannar.
Det är augusti och jag är i en annan del av Skåne.
Stjärnorna brottas med aprikosskenet från gatlyktorna här, men jag blickar ut över åkrarna på min väg till jobbet och de får en tyst lycka att lägga sig till rätta inom mig.
I år
inbillar jag mig att sommaren inte tar slut.
Den fortsätter, och om tre arbetsdagar kan jag luta mitt huvud mot hans axel igen, äta middag bland rosorna, där mellan åsen och havet, med de fyra, där jag är nummer fem.
I år
föreställer jag mig att jag kommer vinka hejdå till barndomshuset istället för till sommaren.
Jag har kollat på stjärnorna även där.
