ordhyss

Det regnade när vi gick hemifrån. Han med knallgul regnjacka och sömnen i ögonen, jag med prickigt paraply och ledighetsleende.
Någonstans medan brunchen åt och orden hoppade och grannborden bytte gäster, igen, slutade det regna. Och jag var på ett sådant där humör då man med ojämna mellanrum upprepar "Åh, så vackert det är här och det är så härligt med våren när allt blir ljust och lummigt". Just när man passerar ett byggområde, för de där lergroparna och asfaltshålen försvann på något sätt bredvid magnohlian.
Solen kom och vi mötte en snäll bibliotikarie och nya böcker, bläddrade bland mönstrade tyger och log oss fram genom stad och folk och grönsaksstånd och solblåst.
Solen kom och vi drack öl på Folk & Rock och
solen fanns kvar när vi försvann in på Skånes Dansteater och till och med
när vi tog bussen hem mot Ella Fitzgerald, knäckebröd-med-keso-avokado-tomat, tidningar, ljus och naturgodis, fanns solen kvar, en liten stund och nu när det är
alldeles mörkt ute har jag fortfarande inte sagt det som egentligen betyder allra mest eftersom jag tänker mig att det finns där, så tydligt, ändå.

Det händer att jag tänker på Ester

Ester vars ådror är mjuka som maskar och vars tårar

är obefintliga men skulle kunna

dränka en stad

Det är svårförklarligt, men

det är sådan hon är Ester

Hon hälsar artigt och svär förfärligt

Kanske hade det varit lättare om det hade funnits ett innan

Om vi någonsin hade varit vänner

på det där skratta tillsammans viset, bry sig om varandra viset

vara där även när det inte syns

viset

 

Men Ester är inte där

och hennes visiter här är som

avhuggna sekunder

Ester tittar på mig

länge

Och så plötsligt

tror jag att jag anar någonting

skymtar Ester som på riktigt

Ester som i vara vi som i

se på mig

 

Det kanske är min längtan som spelar mig ett spratt

Det är nästan så jag hoppas det

Esters frånvaro är hennes överlevnadselixir

 

Esters hand är varm trots att kroppen

fruset darrar

Hon räknar mina fingrar

får dem till trettiofem

 

Det är som att vi skulle springa mot samma målsnöre

dygnet runt

aldrig

nå fram

 

Det är tur att Ester

inget vet

tänker jag att trots att orden bänder upp mörka gropar i min hud

Det Ester ser finns

men existerar inte

 

När jag kommer hem gråter jag,

som vanligt

Känner mig som en egoist som har möjligheten att fly

Också det är som vanligt

 

Jag vet vad Ester säger trots att jag inte är där

Jag vet när hon gråter och jag känner när hon stöter i

 

Esters hy är blå efter alla de fall vi inte lyckats rädda henne från

Hon säger att det var en hund, en skridskobana utan hjälm

 

Jag gråter när Ester inte ser

Förtränger

när hon inte är med

 

Min lättnad när jag går bort från

Esters mjuka handflata mot min

är oerhörd

 

 

Jag förlåter inte mig själv, Ester

Det stickar i näsan och när jag vrider på huvudet hoppas jag att det inte ska råka
tippa över
av sin egen tyngd,
falla bort så jag missar att se de rosa blommorna som liknar skimrande dunbollar där ute (dit jag inte riktigt borde gå
idag)

Som tur är är inte alla dagar förkylningsdagar och som tur är står det litteraturvetenskap på schemat och jag är inte riktigt ensam hemma eftersom boken med Moa i guldiga skrivstilsbokstäver på framsidan ligger på soffbordet (och så ler jag mitt i dimman eftersom jag ju kan låtsas lite att systra mi är här bredvid hon också).
Jag kokar lite kryddigt te, tycker synd om mig själv, kramar den där boken som idag är en så kär vän.
Och än en gång landar jag i någon slags drömvärld och påpekar för mig själv att det är just en sådan även om det är klart
att skulle det bara vara just det
så skulle jag inte ha skrivit det här.

- så måste jag ju skriva, nu, igen, med tolvtimmarsmellanrum eller tolv dagar, sällan mellanting

Lite som att jag inte kan låta bli att titta ut genom köksfönstret och le för att jag vet att jag har åttiofem sidor kvar i boken som om ett par timmar ska vara färdigläst och att ryggsäcken ska packas, disken som vanligt diskas, och här sitter jag,
hälsar först artigt och sedan, efter en stund, lite vresigt (men ändå kärleksfullt, jag insisterar) på Word igen.
Jag har inte glömt bort dig gamle vän och
nej
jag tänker inte komma med någon ursäkt till dig heller för sådana
lägger sig mest som sträva, avklippta klädlappar längs ryggraden
och det är inte där
jag vill ha dig
gamlekärevän

Det där med att le åt närheten till skogen igen, trots att jag bara är nära, inte alls riktigt där. Att glittra till av minnen som inte är riktigt riktiga de heller, utan mer en efterhandskonstruktion, ett såhär hade det kunnat vara, och tänksåfintdetvar.
Att skynda sig till bussen och lyssna på musik som väcker lite mer verkliga minnen till liv (sådana om tonårstider med popmusik som fick huden att knottra sig och vän bredvid vän på med låtarna över läpparna, vi letades oss hem genom natten och åt rostat bröd i köket, på den tiden, gick på konserter och jag yssnade till tystnaden i köket, printade ord i block (ungefär som nu men inte alls, med andra ord).

I Umeå var det snöstorm och vi gick ner på stan, Olle nynnades Annika Norlin.
Drack kaffe på ett sådant där café med böcker överallt och Lilla My dsom förebild, ett sådant ställe man vill ta cykeln till på tio minuter och vara hemma och borta på samma gång.
Istället fick jag luft under vingarna och åkte till hemma mer än hundra mil bort. Kände Stockholm i varje nerv trots att jag knappt rörde vid dess mark. Ändå, högg det till i magen och jag log genom det lilla, ovala fönstret. Låg ut mot ljus i mönster och vatten i flätor. Tittade noggrannt och tyckte mig se hur mamma och pappa plockade bort kaffe-på-maten-kopparna från vardagsrummet.

Idag
provar jag att portionera ut drömmar lite mer
försiktigt
(även om det är tråkigt ord som får en att inte klättra högt på klätterväggar, hoppa fallskärm, falla vassa-stenar-hårt)
Det går sådär, de
envisas med att rinna ut
över kanterna, drömmarna
de
dränker mig ger mig
luft