ordhyss

Efter två månaders tomrum i den här underliga låtsasvärlden, som ibland framstår som alldeles för verklig, är jag här igen.
Skriver.
Har bytt storstad till en så kallad storstad som i själva verket är någorlunda liten. Det tycker jag är fint.
Bytte de kritvita Gotlandsväggarna mot barndomshemmets tavelväggar, för att landa i regnbågsrummen. Jag sitter i det blåa just nu och inser att jag har börjat gilla det. Att väggarna är blå och att bokhyllan är fylld och att den är vår, att det står en solros som jag är för kort att se ovansidan på i fönstret och att namnen på dörren är våra namn.

Jag hamnade här, i landskapet där det alltid blåser och i staden där det har regnat varje dag sedan början av sommaren. Med blicken fäst någonstans mellan platsbanken, cykelvägarna, minnespoesin, närheten.

Just som jag tänkte att jag hade börjat hitta här fick jag i läxa att prova en ny väg hem. Insåg att varje promenad är en orientering utan karta bland nya vägar, stigar, husfasader.
Kanske, att en ny väg kan leda tillbaka hit.
Jag tror att jag hoppas det.

I soffan på jobbet, och jag hörde de säga "nu på sommaren" på teven och för en tiondels sekund var jag förvånad. För det här är inte en sådan där sommar som alla andra varit förut, en sådan som är tidlös och i utvilad kropp och med skånska tungrots r surrandes omkring mig.
Sommar i stockholmshuset är att sätta klockan tidigt och lägga sig för sent, ha sovmorgon och somna i soffan innan det är mörkt. Och så är det närheten, den som är så mycket mer påtaglig den här sommaren, den som får benen att trampa fortare och fortare på pedalerna för att minska ned minuterna.
Längtan, saknad, lycka, magknip.
Och så det där sedan, som väntar bortom nästa krök. Hägringen, förvirringen, friheten.

Lite som att flyga och landa och  på samma gång.


(att undra vad som tillåts klassas som verkligt)

Kliet i ögonen; som om klockan vore midnatt - inte tre. På eftermiddagen.
Återseenden och sol och mycket tid och
förvandlingen
till ny vardag
...
Människoöden
Chocken
Funderingarna
Kanske stanna upp; tänka en liten stund.

Det är ledig eftermiddag och det känns som att det var längesedan jag satt på kökssoffan, hade mycket tid, sist.
Det är undran över hur dået kan kännas så långt bort så fort (hur håller man fast vid något samtidigt som man fortsätter framåt?)
Det är det där med att vardagen är nuet och det som är bäst att leva i. Till största del.

Här
och
nu
Jag blundar en stund.

Verkligheten
passerar långsamt revy

Gör pauser
och ler uppmuntrande

Skakar på huvudet
och skrattar skrockande

Verkligheten
byter tempus
blir till dåtid

Släpper fram
en ny
verklighet

Efterlyses
ett recept för att mota bort sentimentaliteten,
för att runda av ett år som innefattat ett eget sorts liv,
för att lyckas få tjugo kvadrat att glänsa samtidigt
som varje vänskapshand ska tryckas extra hårt samtidigt
som ord ska passa på att skrivas samtidigt
som allt ska få kännas som vardag in i det sista.


Hemma nu
Borta snart



att ta till vara på fascinationen, skratten, finna orden
våga leva
nu och sen

sådär när orden faller ostrukturerat från fingrarna (från det där som är där inne och som kanske allra mest är en själv)
lite som löv som dalar från trädet
då när det är höst
och färger målar världen
egentligen spelar det ingen roll var de landar
i slutändan blir de ändå sammanförda, blir till en
lövhög
och det är i den sitter jag nu

På Gotland täcks stigen mellan internatet och skolan av blåsippor. Det hann jag se under de högst fem minutrarna som jag har varit utanför huset sedan jag kom tillbaka.
Feberdimma, skrikande hals.
Och på andra sidan husväggen sitter de jag längtat efter och jag hoppas att jag kan ta mig ut dit snart.

Men det är lustigt det där, för just när man är sjuk lyckas man på något konstigt sätt tro att det alltid kommer vara så, att man aldrig kommer bli sådär pigg och energisk igen. Bara för att känna sig ännu lite eländigare.

Jag vill se havet. Lovet var som de där finaste veckorna på sommaren, när man är mycket mer ute än inne. Nära hav. Nära honom. Nära familjevärmen och familjeskratten.
Innan vi hoppade in i mostersbilen och gotlandsfärjan gick vi barfota i stranden, såg på svanparet som flöt fram på vågorna och det var omöjligt att inte le.

Snart, bestämmer jag mig för.

och verklighet
är ett fint ord
tycker jag

Kanske att det här är en ny tradition; att kompensera de långa tomrummen mellan inläggen med att skriva två åt gången.

Att vår plötsligt blir snö plötsligt blir vår, igen.

Och visst får jag säga att det är vår, åtminstone lite småvår sådär, när sjalen känns överflödig och skorna för varma när man är ute och går? Då när havet är skarpt blått och snön som finns kvar bara fläckar, då när man ser blommor i flera färger bredvid varandra, visst kan jag få vinka litegrann till våren då?

Systersnärhet i minnet.
Fårösteg och färjemiss och lyckobubblor.
Visby.
Vi.
Han.
Skratt och så
vi.

Nu för jag samman pappersark med ord, försöker få dem att fogas samman med varandra.
Låter andra ord förevigas genom tangentsmatter.
Tittar ut genom fönstret och frågar efter solen
som ju lovade att skina idag.

Emil Jensen imorgon
I kär Visbystad
med kära skrivarvänner

Det är tio dagar kvar av mars
Jag minns när det var tio dagar kvar av september
och jag undrade var all tid tog över


"En bris av äventyr
kilar sig in
genom glappet mellan
rött sammetstyg och
fönsterbleck av granit"

Efter irländska visor, torra asfaltsgator, rosablommiga träd, långa middagar, världens största bokhandel och pubkvällar med finaste befinner jag mig på ön igen.

Har skivat upp mammas surdegbröd efter att ha varit ute och promenerat med min fina vän i de där kvarteren som jag gått i tusen och åter tusen gånger. Där stegen känns hemma och armen bredvid självklar att kroka tag i. Solen skiner och snön smälter långsamt (inbillar jag mig).

Att räkna miunter

För helgmorgnar har en tendens att bli "skriva några rader morgnar".

lyckodimma

Idag har 41 dagar av 2011 passerat.