snöfall
och tankeorkestrarna blev realitet och de ökade ökadeökade i fart och så sitter jag
här
vilket kan tyckas gåtfullt i sig
och har lite känslan av att jag skulle ha befunnit mig med nacken böjd över en bok i några veckors tid och liksom glömt att titta upp, sådär som när världen snurrar ett par varv eftersom ögonen inte hinner med att skilja på livsljuset och berättarskenet
nu när jag tittar ut är det mörkt och flickan i fönstret snett emot vårt, dansar inte längre, det är kanske sängdags för länge sedan för den som har haft sömnlös natt och tidig morgon, för den som har tentainlämning och för den
som har tankarna på annat håll
artonde januari
Jag blir en boll med bortsuddade konturer, utan linjer finns det inget som skaver, mumlar jag.
Jag målar ord och bygger in farorna i nya former, ber dem, vänligt, att stanna där.
När jag är rädd är lakanstyget nära, mammarösten i mitt öra och i huvudet, en påminnelse, staden lite större är inte långt bort.
Morgonmörker, morgonmagi, morgonfärd
Jag gör ett försök att vara modig
jag har tänt vår röda stjärna igen
kärleken i väggarna
Malmö igen
riktning malmö och pirret i magen när nyckeln går i lås
Föser samman uppvilade förhoppningar i en fullpackad vandringsryggsäck och masserar tinningarna efter skrålande minneskavalkader.
Hejdå staden med vägarna jag vet, caféerna jag älskar, människorna jag älskar.
Nu åker jag
hem
365 dagar senare
(en varning, det här borde inte få kallas ett blogginlägg eftersom antalet ord gjorde ett maratonlopp och hamnade på 895 ord, med det sagt, varsågod att läsa mina vänner)
2011
Hannas resumé fick inspirationen att klia i fingrarna och mig att minnas. Fundera. Le. Rynka ögonbrynen. Skratta. Tänka. Se. De faller över en som de där snöflingorna som fortfarande inte nått mig (mer än i regnliknande form under natten).
Viljan som e x p l o d e r a d e
Ett myller
Gotlandsluften och vi promenaderna i närheten av fåren, stenhusen och havet. Skrev i block, på tangenter, skrev oss in i varandra på rummen på 20 kvadrat och kvällarna glömde uppmärksamma oss på att de övergick i nätter.
Stora L (som min käre broder så vackert kallar honom) och jag for till Dublin och drack öl till irländsk folkmusik, vilade på gräsmattan under körbärsblommen och hittade en fantastiskt stor bokhandel. Tiden förlorades återigen.
När april övergick till maj fann vi våren på Fårö. Med raukarna runt oss grillade vi i soledgången och jag förenade vänskapen från förr med vänskapen där.
Och så Visby, bilsångerna, kärleksruset, folkhögskolefrukostarna och solen på altanen.
Orden. Berättelsen som växte fram och det andra livet som jag plötsligt hade ansvar för. Dokumenten att försvinna in i och skrivkrampen som gav mig magont. Skapandet; hur berättelsen blir verklighet.
Vi for till Estland och såg heliga träd, dansade estländska danser och gungade högt i galna gungor. Vi spelade gitarr och hörde ihop. Åt lyxglass i Tallin och hörde ihop. Sjöng karaoke på färjan och vi hörde ihop. (Vi hör ihop, nu också)
Tillsammans lutade vi oss mot ringmuren och såg på den mörka pricken som förvandlades till en färja som lade till. Himlens färgskiftningar och ögonblick som ristade in sig i huden.
Maj blev till juni och jag grät mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra. Däremellan tvättade jag ur skåp, badade i Blå Lagunen, läste dikter på Hedbergs, sålde vår fina antologi och försökte få tiden att stanna. Och mellan tårarna försökte jag vänja mig vid ett icke-kollektivliv igen genom att färdas över världens vackraste ö med mamma och syster. Jag sög åt mig kalkstenarna, luften, havet, Fårö, staden med kullersten, backar och evig utsikt. Jag vinkade hejdå tillsammans med semesterfirarna och plötsligt skulle jag kalla staden med höga hus och trafikljus för hemma igen.
Sommaren var en vecka av frihet och återförenad vänskap och en känsla av ”att det går rätt bra det här”.
Sommaren var tio veckor av klump i magen, sömnlöshet och morgonuppgivenhet. Det var ett känslokrig om att aldrig någonsin räcka till och en bitande meningslöshet, uppgivenhet, hopplöshet.
Sommaren var ett försök till befrielse under lediga stunder. Det var otaliga tillfällen då jag räddades in i kärleksruset och försvann bort till picknickar, Hasseludden, restaurangbesök, kalla bad i Mälaren och långa balkongsamtal.
Sommaren var ett fantastiskt besök från Jönköping som fick mig att lyfta bort allt annat för ett tag och påminnas om vem jag var och vad jag brydde mig om. Och så sammanfattade jag en perfekt sommar på tre dagar.
Sommaren var drömmarna och verkligheten som gjorde sig påminda när vi packade flyttlasset och fick se det som skulle bli vårt hem. Det som var hägringen om två veckor. Längtan och målet personifierat.
Sommaren var den totala lyckokänslan när jag den artonde augusti cyklade hem. Vid liv och med den plötsliga insikten om hur vackert sommarstockholm var.
Rehabilitering. Sommaren fick tillslut även vara en vecka av lugn, värme och kärlek i Västrum. En blandning av oro och lättnad. Att komma bort och vara på väg.
Sommarens höjdpunkt var att komma fram till Malmö och ha som enda uppgift att göra detta till vårt. Att handla grönsaker på Möllan och fylla hyllorna med porslin som var vårt, att skåla i vin och placera krukväxter i fönstret.
Hösten var cykelturer. Att göra en annan stad till min. Till vår. Att bygga upp ett hem som fick fyllas av oss och känna hur kroppen bubblar, konstant bubblar.
Jag hittade promenadvägar, även om de inte var i skogen, vid vattnet, i tystnaden som jag hade upplevt dem förut. Funderade mig yr i huvudet och tvivlade på det mesta. Funderade mig klok och skakade hand med mig själv.
Måndagar blev till teaterdagen igen. Jag improviserade mig fram, skrattade, var nära teatern igen och rörde mig över svart golv. Sammanhang, människor. Och senare, vänskap.
Fritidsvikariaten och skolbespisningsserveringen. De varma leenden och barnens eviga klokheter.
Det kom en måndag då jag klev in genom dörren och upptäckte att min bästa vän och min kärlek satt och pratade, skrattade, drack vin och då förstod jag att jag var hemma. Att jag trivs. Och med de två har tiden satt sig på tvären mot höstmörkret.
Det kom en onsdag då jag klev in genom dörren och fler vänner än jag förstått att jag hade i det skånska landskapet, hoppade fram och hurrade fyrfaldigt.
Och så blev jag bokhandlare igen. Drömde mig bort längs hyllorna och fantiserade om egna verk på nyhetsbordet. Jag blev bussresenär och busspoet och bussdrömmare.
Någonstans där övergick hösten till vinter och till en sista nyårsafton i det vita barndomshuset. Och tillsammans med några av de allra viktigaste, skrattade jag in det nya året.
2012
Det suddiga myllret
Litteraturen, kärleken, Malmö
och sedan
bygger vi drömmar
förverkligar vi drömmar
Lever
tar oss an
älskar
möter
ett nytt år
varje timme är lika lång idag som igår
Och jag skriver trevande rader i worddokument, rensar i bortglömda barndomslådor och försöker likt ett förskolebarn intensivt förstå hur man gör för att få tiden att gå lite, lite fortare.
annandagen i annan stad som i hemstad som i bortastad
det dånar i rutorna men
jag tycker att de har lagt sig
Det klapprar välbekant under fötterna
när jag rör mig över asfalten
igen
Det är inte längre som första turen hem från Fårösund
när neonskyltarna fick mig att blinka
och hemmadofterna mig att le i förvirrad
fascination
Och det är med en blandning
av stampande fötter och trivsamt
välbehag
som jag svänger runt husknutarna utan att tänka och
nickar åt bekanta ansikten vid varje fasad
Och jag skräms och njuter och förfäras och fascineras och
blir alldeles lycklig
av insikten att blicken är suddig och konturerna vaga
när jag går omkring här och är
halv
Jag som skulle njuta av de där välbekanta golven, dofterna, rösterna
jag försöker men
det är svårt när jag till hälften är i ett rött trähus
i en liten ort
omgärdad av skog
med en charmerande hund
och mängder av äppelträd
i ett landskap
för många mil härifrån
Om två dygn hoppas jag att min blick har klarnat igen
för någonstans märker jag
att det doftar så fantastiskt gott
nu har frosten lagt sig över åkrarna och min väntan på bussen är slut
Ledig - saknar - längtar - lever - rör mig på tå kring mig själv - äter den sista apelsinen - tappar tiden - det har gått sjutton timmar utan honom saknar redan - längtar uppåt - längtar hit - jag lever nu,
det får räcka med det.
Nu är jag på väg.
Att hitta hem
Jag tänker på de röda nyanserna som exploderade på trädet utanför vårt fönster, på doften av nyfallna löv i Pildammsparken, på längtan efter lövhögarna i en annan stad.
Det händer att jag tänker på frustrationen över långa timmar och avsaknaden av igenkännande nickar, men det känns avlägset. Minnet har bleknat.
Och så tänker jag på kvällar som igår, med varm smörgås, te och tusen skratt. När klockan passerar midnatt och vi spelar kort i köket och vardagsstunder som på sätt och vis är så mycket viktigare än de inplanerade guldkornen.
Jag tänker på Billie Holiday i stereon och alla dessa cykelvägar, alla första dagar och skratt på improgolvet.
Löddeköpinge, Kirseberg, Dockan.
Cykeln. Bussen.
Och så Augustenborg.
Men framförallt är det de där promenaderna och cykelturerna genom natten som jag tänker på.
Nära,
nära.
Ibland drömmer jag om att drunkna bland orden
-
morgonsvammel
Jag slår in julklappar och funderar över hur andra människors jular ser ut. Nickar åt kommentarer som att "den ska ligga i strumpan" och "de är till honom båda två" eller "min svärson gillar spännande böcker". Ser framför mig hur paketen öppnas och hur dagar formas. Och ger upp idén om att lista ut på hur många olika julaftonsfirande det kommer finnas paket som jag har slagit innan. Blir matt innan tanken är färdigtänkt och letar reda på en ny istället. Den egna julen och längtan efter att vakna i ett hus med familjen vägg i vägg.
Att börja räkna sina familjemedlemmar till sex istället för fem, det är sådant där som får även femgradersvarma decembermånader att skimra.
Och så det där att jag vet att jag om ett par veckor kommer få träffa en annan slags familj igen, skrivarfamiljen, skrivarkollektivelivet, de från den iskalla, blåsiga ön.
Och i stunder av nostalgi händer det att man hittar bilder som är smått fantastiska (på min dator har jag döpt denna till gänget).
Ha en fin dag!
Det händer att jag räknar dagar
Det är sällan någon som kliver på, aldrig någon som kliver av.
Utsikten är vacker och jag fortsätter min resa. Skriver meningar som blir ryckiga av plötsliga svängar, de handlar om drömmar och hav och ljusskenet som himlen och åkrarna delar mellan sig. Andra stunder återupptäcker jag musik som jag har glömt bort att jag saknar eller letar mig in i Sara Stridsberg värld. (fel, inte hennes världen, romankaraktärens värld). Där färdas de också och plötsligt befinner jag mig i en medioker stämning och overkligt harmonisk stämning där stillsamhet och förflyttning ständigt går hand i hand.
Sedan byter jag värld och verklighet och är förstås kvar i precis den samma som jag hela tiden varit. Det är en värld av ljussken utan mystik men med skarpare toner och där litteraturen ofta är av en annan karaktär än den jag förlorat mig i under låtsastimmen mellan de rödvita stenhusen och gässen på vågorna.
När jag kliver ut igen är det mörkt och en kort stund funderar jag över om världen skulle kunna lura mig, det kanske aldrig blivit riktigt ljust, det kanske har varit natt och dag om vartannat medan jag gömts bakom fönsterlösa centrumväggar som trots allt får mig att le. Ganska ofta, ler jag.
Vägen hem är ett enda långt försök att se havet, ännu har jag aldrig lyckats. Även havet skulle kunna lura mig, kanske finns det bara där om förmiddagarna när jag fascinerat betraktar det bakom smutsiga bussfönstren? Jag blandar det med längtan efter Hans röst & Hans leende & Hans armar runt mina och förhoppningvis ett samtal med en efterlängtad vän, ett efterlängtat syskon, en efterlängtad förälder.
Jag krusar rosetter över paket och säljer lite för ofta prylar som är genusmedvetenhetens fiende och så byter jag blickar och leenden med människor som vandrar i samma värld.
Hemma har amaryllisen slagit ut. Den är vacker och ser ut att vilja prova sin flygkonst genom köket. I vardagsrummet lyser den röda julstjärnan och då och då doftar det av glögg och saffran.
Utomhus är trottoaren kall av envisa vattenpölar.
jag vaknade med för många kuddar under huvudet men med ett leende på läpparna, & dimman var som en illa dold metafor för magi & återigen insåg jag att det är ingen idé att låtsas som att hav inte gör mig barnsligt lycklig
Det finns många sätt att spendera en söndag på.
Ett är att åka tåg genom en skånsk dimma som ligger så tät att åkrarna ser ut som en älvscen i Tomtar & Troll, för att stiga ur i en stad som är sådär svenskt mellanstor vilket egentligen innebär mycket mycket liten och vandra fram tills havet öppnar upp sig.
Att känna doften av tång bredvid igenbommade femkvadratshus och bli nära vän med helgtystnaden och novembervindarna. Vara allra närmsta vän med handen som är flätat runt min.
i huset av sten
räkningen och märker att en torsdag kan vara lika mycket måndag
som måndagen själv
Det där med sysselsättning, börjar kännas som ett ganska förvirrat
begrepp
och plötsligt
griper saknaden efter det där vita huset tag i mig.
Huset där jag draperar mig i varma tröjor och där frukostsamtalen
letar sig upp genom taket, in i min sömn
Plötsligt
längtar jag efter vägarna som jag känner utan och innan, ryggarna som är
svårplacerade men bekanta
Det där som står
kvar
Och så efter föräldrarsamtalen i kökssoffan, en grillad Fräsching på Vurma, Babel i vardagsrummet, familjeköken, den fula munktröjan med målarfärg som blev
kvar
Så sitter jag här. Just där jag vill vara, och längtar bort. Bara för en liten, liten stund.
(längtan. om man räknar veckorna utifrån sina tvättider går de väldigt fort)
fredaglördagsöndagveckobörjanveckoslut
söndagsdimma
dimvänskap
vänskapsvärme
värmevilja
vilja mer
mer tankar
tankar frigörs
frigörs dansen?
dansen igår
igår idag
idag dansen
dansenteatern
teatern skratt
skrattsyre
syre sömn
sömnbrist
bristfälliga ord
ordkrig
krigsförklaring
förklaring fred
fred - jag stannar där
s t a n n a u p p
fåglarna flyttar från staden nu
fingrar på tillvaron och placera pusselbitar
av den bland smulorna på köksbordet.
Jag lyfter en av dem, blundar, känner
den räfflade ytan mot min hand
Tillvaron är trubbig med ojämna formationer
Jag väger den i handen
i ett ovanperspektiv är den inte särskilt
stor
Den väger inte mycket, den väger
mer än jag någonsin trott
att min hundrafemtioniocentimeterskropp
skulle ha kraft att bära
Pekfingerspetsen mot den där urgröpningen
i nedersta kanten, den där
skärvan, hålet, sprickan som
Karlssons Klister, KBT, Konjaken
inte lyckades laga
När jag fogar samman pusselbiten
i min hand med en av dem fån bordet
syns den nästan inte alls
sprickan
Lite som den där skönhetsläcken
vi alltid grimaserar åt i spegeln
men aldrig skulle vilja vara utan
att vara levande
Tycker, att det är ganska enkelt att finna.
Och så målarpenslarna som glömts bort, vännen som inte pratats med på för länge och orden som ropar att nu vill de vara med.
Så, kan en ledig dag se ut. Sådana finns fortfarande, även om de kan tyckas rätt sällsynta ibland.
"Varför är du så liten?"
"Jo, men alla är ju olika långa. Jag kommer inte vara längre när jag är 75 än jag är nu."
Ett tag senare, med en liten hand inkrupen i min.
"Du är liksom liten och vuxen på samma gång."
det finaste som finns.
det är det som är det vackraste
att verkligheten kan vara just det ibland.
Det senaste året har varit det häftigaste året i mitt liv.
Ett år.
Och ja, dagen till ära en klyscha som är sådär lyckligt sann;
jag svävar på moln.
för att det kliar i fingrarna, magen, själen.
Lyssnar på irländsk musik eftersom att tystnaden blev som slag, och tänker på att mannen som just passerade därutanför gick i precis samma takt som musiken. Undrar om han skulle bli glad om han visste om det.
Har letat ord och funnit ord och tänkt att det är underligt, att det man älskar mest också är det som blir mest destruktivt. Idag är en sådan där dag som känns ensam. Fruktansvärt ensam helt utan anledning.
Kanske för att helgens närhet har dröjt sig kvar i tanken och blir till en sådan kontrast mot lägenhetsekot.
När jag kom innanför dörren igår efter vandringen bland de dimmiga fälten och vaggande med det stillsamma tågbruset i öronen, möttes jag av en affisch som hade fallit. Det var en sådan dag då någonting sådant kändes symboliskt. En sådan dag då jag promenerade i Pildammsparken och pysslade ihop dikter i brev utan avsändare, en sådan dag då jag skrattade mig varm på teatergolvet och återförenades med en saknad vän, och mellan allt det, kände mig ensam, vemodig, tom. En underlig dag följd av ännu en underlig sådan.
Det är lite som jag och hon med alla de kloka orden och rosa bandet fäst på de svarta kängorna, pratade om. Att det är hopplöst svårt att ta till sig att allt det där fina kan tillhöra en själv. Och så glömmer man nästan bort att vara lycklig över att man befinner sig mitt i det.
Det är underligt,
det där med mänsklighet.
oktoberskimret
Det var en sådan där vecka som viskade i mitt öra om ballonger, champagnekorkar och överraskade skratt. Som framförallt bokstaverade sig till vänskap, värme, vara, utan att staka sig på mitten.
Och här är istället en vecka med ett mystiskt lugn över sig - och ja, det är ett trivsamt sådant. Imorgon plockar jag ned varm tröja, jacka som tål vind och den där nya Johanna Nilsson boken (som jag inte visste fanns men som M & P kom med) i min ryggäsck och burrar in mig i huset där rosorna just har vissnat men där färgerna från dem dröjer sig kvar. Tillsammans med de som formulerar ord som får håret på mina armar att rysa, med de som det är sådär hopplöst lätt att sakna en onsdag i Malmö när avståndet till Stockholm fortsätter att vara precis lika långt som igår. Och dagen innan det.
De finaste stunderna fastnar sällan någonannanstans än i minnet. Men antydningarna, de låter jag leta sig fram även här.
