ordhyss

Den här veckan har jag upplevt lyckan att av gå på bar asfalt igen. Låtit min kropp drömma sig iväg till vårtider med fötter som kan springa utan att snubbla och blickar som kan se upp istället för ned.

Skrivande morgonstund med mjuka, sovande andetag i bakgrunden.

Förutom trygghetsljuden nära mig är det tyst. Jag ser att det blåser lite, lite utanför, men inte så mycket att bruset hörs in.
Det känns som att tiden har stannat upp för en stund och blivit till någonting relativt. Inte snart halv tolv utan i känslan mycket mindre, morgonens ensamma tankar. De känns behagliga just nu.
Kanske för att ett stearinljus brinner på bordet, kanske för att gårdagkvällens tekoppar är två och inte en, kanske för att jag tänker mycket på många som jag tycker om.

Nu ska jag sätta på kaffe, tända fler ljus, ta fram yoghurt. Låta morgon bli till dag och tystnad till småprat.

Och så gick det och blev snöstorm igen. Och ont i halsen och lite febervarmt. Igen.
Och Hello Saferide sjunger för mig i mtt rum, det var ett litet tag sedan nu, hur jag nu har kunnat tillåta det att vara det. Det är så med viss musik, vissa texter, att man andas trygghet så fort de kommer i ens närhet.
Och några gånger varje dag ler jag åt Daniel Adams ray skivan för att det känns som att jag är så otroligt nära dem som inte är på samma ställe som jag just nu. Tänker att ni kanske ler mot samma skiva samtidigt som jag. Om jag har tur gör ni det.



Det finns dåliga dagar. Dagar då huvudet är som en stor tjock boll och dagar då det känns som att snöstormen ska tränga in genom ens tonade fönsterrutor. Men jag tänker att sådana dagar nog kan vara rätt bra att ha emellanåt. Och så har jag plötsligt förstått att det går att rädda de dagarna. Med Mad Men och fruktsallad och varma armar att linda in sina tråktankar i går de att rädda. Framförallt med varma armar att linda in sig i gör de det.

Och så finns det ju förstås alldeles sådär väldigt mycket man kan göra.
Fokusera på det som är tanken är en sak.
Se någon i ögonen en annan.
Skänka tankar till människor i andra städer en tredje.

Det finns formler för att falla, flyga, flyta samman, men
jag är inte intresserad av dem.

Delar apelsinen på två, det
smakar mer då, när andra halvan är din.

Känner apelsindoft och stearinljusdoft och lyssnar till tangentbordssmattret och mjuka andetag bredvid.
Obestämbar musik i korridoren utanför och väntande vackra vänner i korridoren nedanför.

Idag snöar det igen i Fårösund.
Det är glashalt, men
jag har inte halkat än.

Kaffestund i rummet som inte är mitt men som är det precis sådär lagom mycket.
Och det händer egentligen inte mycket, men ändå är tiden ute på joggingtur i motionsspåret och jag flanerar omkring i korridorerna och låter tiden passera på det sätt den önskar. För en stund låter jag den göra det.
Det är vänskapspromenad med viktiga ord och plötlsliga skratt, filmer och samtal och stundom en del ord. Telefonsamtal som binder samman Gotlandsvärld med ursprungsvärld och så stearinljussken på långmiddag med varma andetag bredvid.

Idag är det en vecka sedan jag sa hejdå och hej. Inte för att det finns någon som helst poäng med att räkna tiden, den lär fortsätta framåt ändå, men bara som ett konstaterande. En liten knack på min egen axel som påminnelse om att allting pågår samtidigt. Det kan behövas, även om jag hoppas att jag slutar med det där systematiska räknandet snart. Det var länge sedan jag valde bort matten, och nej, jag vill inte, vill inte, vill inte, ta tillbaka den. Inte räkna ekvationer, inte räkna tiden utan leva i tiden. Kanske något sådant. Det tål att tänkas på.

Avslutad kaffestund med tvåkoppsvärmen på bordet alldeles bredvid mig. Jag njuter av bakgrundsljuden.

Hemmagjorda klipp och klistra med ord julklappskort blev till julpynt i barndomsfönstret.

Land till land längtan blev till återseende som fick mig att andas ut, falla tillbaka i äventyr och trygghet på samma gång, uppröras över en dag utan kram och hej och viktiga ord. Precis som det alltid har varit och ja, precis som det alltid kommer att vara.

Ett snötäcke som jag ömsom njuter till fullo av och ömsom skrämmer mig för att tänk om tågen inte går imorgon.

Boris Vian, inte främst för att franska är ett vackert språk som får det att klia i fingrarna efter att skriva långa romaner, utan för att jag tänker på ett rum på tjugo kvadrat utan saker på väggarna som inte är mitt men som ändå är det litegrann. Ungefär så.

Skrivmaskinssmatter i minnet och i längtan och kanske fortsätter jag alldeles precis här nu alldeles strax.

Telefonsamtal, röst i förändring och framtid på avstånd.

Och så familjekramar, julgransbarr på vardagsrumsmattan, vänskapsskratt, tända ljus och tomteparad med kärlekspar.




god jul.

När lyckan och vemodet frontalkrockar.
När det dalar ned snö utanför ens fönster timme efter timme.
När man inte vill annat än att stoppa tiden och samtidigt rusa fram i den.

Det är snö och en gnutta sol och vägar som snarare borde tituleras skridskobanor, för på Gotland sandar man inte för då kommer det inte finnas något dricksvatten. Nehej, så kan det vara, och då är det livsfarligt att jaga bussen men på Gotland går bussen bara var fjärde timme och då måste man springa ändå. På Gotland blir det strömavbrott varje natt så att klockradion inte ringar utan blinkar fram en tid som redan har förflutit istället. Så kan det gå.
Och mitt i allt det kan jag inte sluta beundra de snötäckta stenhusen och de kala grenarna soms träcker sig mot himlen som är sådär ofattbar vacker mest hela tiden.
Jag har tänkt i en vecka att jag ska samla ord på denna sida men snöslaskpromenader och obeskrivbara, småfarliga, underbara snöstorms- (nej, orkan menar jag) promenader, glöggmys, pepparkakshjärtan och plötsliga doser av lyckorus råkade komma ivägen.

(ja och så var det ju stockholmsturen med ord och gitarr och bästa säkert! och kärlek och vänskap och lussekatter och familj och lite sånt där)


snöutsikt i fårösund.


kärleksbrus


vänskapsbrus i stockholmshus.


storstadsglädje, storstadssnö, suddig syn.
när verkligheten råkade komma emellan.

Jag formulerar många ord och långa ord och ord som förvånar mig.
Har gått årets första promenad i snön eftersom pappa har hunnit säga nej, hon ska inte gå ut, innan jag har hunnit svara när systern frågat förut. Nehejnej, han har förstått rätt och jag undrar faktiskt hur länge man kan ha ont i huvudet.
Årets första julklapp är köpt och jag undrar just hur det gick till.
Och eftersom jag ändå bara undrar så undrar jag hur man kan sakna så mycket så snabbt.
Igår var fyllt av massa leenden, massa kramar, massa frågor som jag svarade lite sådär halvdant på. Lussekattsbak och pepparkaksbak som jag rymde ifrån för att sitta och fånle i en dator mot piff och puff och fjong.
Sög i mig kloka ord och vackra scener från döda poeter för kanske tjugoende gången.
Götgatan snart och vänskap och kaffe och så gotlanstankar-londontankar-malmötankar-nyårstankar-frankriketankar och sommarorden mitt i allt.

Nu är jag tillbaka i det vita hemmahuset igen. Det är snö och vackert och jag går inte utanför dörren för att den där hopplösa febern och blixthuvudvärken har bestämt sig för att finnas kvar varje gång jag öppnar ögonen på morgonen.
Men jag har bryggt kaffe och njutit av det puttrande ljudet och läst tidningen i kökssoffan precis som det ska vara (fast med filt, raggsockor och höjda axlar eftersom huset är iskallt till och med för dem utan feber).
Och jag tänker att det är ensamt att vara sjuk på egen hand utan någon som tittar in och ler lite då och då och det är deppigt att vara sjuk när man vill träffa fina vänner och kusiner.

Imorse tittade jag efter i tidningen hur vädret på Gotland skulle vara de närmaste dagarna. Hur det  skulle vara i Stockholm tittade jag aldrig på.

(Inatt drömde jag att jag gick bland äppelträd i Kivik, för några dagar sedan att jag promenerade omkring i Ystad. Hur hamnade jag där? Dessutom höll vi på att iscensätta att någon som kan ha förställt Snape högg huvudet av Dumbledore mitt bland Kiviksträden. Det var längesen jag mindes så tydligt vad jag drömde, och nu - det här. )

Jag bläddrade mig fram i min skrivbok och fann ordet lyckolian.


det kändes så himla rätt när jag läste det på något sätt.


Bästa vännen prat.
Fårösundspromenader i grått november med långa samtal som aldrig vill ta slut (jag vill inte att de ska ta slut)
Skrivaraffischerande
Letar ord, läser ord, hade hoppats på fler ord
Lyssnar på Angus & Julia Stone som Sara tipsade om och som blir ännu bättre än de redan är bara för det.
Systersamtal och Hannasamtal och stockholmshelg - med - gänget - igen -planerande.
Och så rövarsången och Mattisrövare och massa skratt.
Stearinljus
How I met your mother (sakta men säkert)
Och att vakna med ett leende på läpparna
Att tänka att om några dagar står jag och bakar lussekatter med världens finaste familj, om en månad träffar jag bästaste och här är det så fint att jag ju inte alls vill härifrån på samma gång.
Hej och hå och inte klaga för jag är glad och det är faktiskt inte mörkt ute klockan tre. Inte riktigt än.

Ensamdag. Dag att tänka. Mjuk huvudkudde och mjuk säng och elva timmars sömn.
Frukost som aldrig riktigt tar slut.
Spanar ut genom fönstret, solen står rätt lågt nu. Ska ge mig ut i frisk luft och klar utsikt för att springa snart. Stämma träff med solen innan det är mörkt igen. Såg just klassisarna vandra iväg till sporthallen. Ibland är det skönt att inte följa med, att prata med sig själv några timmar och inte anpassa sin andning efter någon annan. Kanske är idag en sådan dag, en liten stund till tänker jag låta den vara det.
Tidnigsläsande och Amnesty och Rädda Barnen och hemlösheten som känns som ett avgrundsjupt hål (vilket det inte är) och som får det att knyta sig i magen på mig. Det börjar bli kallt ute nu. Vad gör man då?

Det har varit en fin vecka. Åka hemifrån för att komma hem igen.
Gotland.
Långa skrivuppgifter, många ord. Lite nattsömn, många leenden.
Nya gardiner och ny matta och nya kastanjer.

Tid för att andas. Tid för att tänka.

fem timmars sömn och efter natt
kommer ändå dag
skriva brev
och textsamtal
och läsa text
och skriva
och ont i magen
och lycklig i magen
och sakna
och längta
och vilja vara bara här
och klippa annans hår
och hårlockar mot badrumsgolv
och skratt på golv
och sakna mycket
vilja bort
vilja här
och förväntan
och trött och aj
och all den där oron
och känslostorm
och hårda höstvindar
med mjuka löv

Jag visste inte att vara nyinflyttad innebar att bli kallad till tandläkaren tre mil bort trots att man kontrollerade sina tänder alldeles nyss.
Jag hade nästan kunnat gissa att vara nyinflyttad innebar att få en stor, grön nyckel av plast skickad till sig på posten.

Som tur innebär att vara nyinflyttad också att hitta nya promenadvägar längs gamla stenhus och stora hagar och finna nya träd att vara tacksam gentemot för de dansande löven.



(en parentes: innebär det att jag har flyttat?)

(en till parentes: det är tur att innebörden av att vara nyinflyttad också innebär att det går att ringa upp ett vitt barndomshus och andas kökssoffemöbler en liten stund. otur dock att det inte går att ta en kvällspromenad varken med umeå eller montpellier.)

Det är konstigt att tänka på att det som var ens drömmar också kunde bli ens liv.
Men det är klart, det finns mycket mer. Mycket mer. Som får mig att länga tills nästa vecka,
trots att denna höst är ett nu som jag skulle vilja stanna kvar i länge.

Idag har vi skrivit repliker till Sonja Åkesson, rört oss in i skrivardimman.
Idag har skolan för första gången bjudit på svenska äpplen, vilket gjorde mig glad (och större möjlighet att poängtera sin miljöprofil).
Idag har jag förlorat biljard, men inte blivit totalt överkörd som vanligtvis är fallet.
Idag har jag tagit en promenad i kall vind och stor sol.
Idag har vi haft "laid back poesikväll" på vinden.
Idag har vi haft uppladdning inför diktuppläsningen med skrika alla dikter i kör samt göra raketen inne på mitt rum.
Idag har vi ägnat tjugoåttaminuter åt att bygga en spontandikt på samma vind genom att läsa en mening var i en cirkel utan slut.
Idag har jag skrattat, skrattat och skrattet - utan att mitt skratt tog slut.
Idag tycker jag det passar sig för att ta fram en av dikterna som fick lite av utrymmet under den nyss avslutade poesiaftonen. Och ja, en sak till, tänk hur mycket ett röstläge kan förändra en menings innebörd.
Hej så länge!

 

 

 

jag försöker dingla med benen

det funkar rätt dåligt

i själva verket visar det sig att

till och med jag

är för lång

 

jag stryker fingrarna

längs linjer i

mörka händer

 

hoppas förstå varje

historia

når inte

ända fram

 

det är en reva och

ett tomrum mellan

sida etthundrafemtiosex och etthundrafemtionio

jag undrar

vad som stod där

 

om natten är varje

skavanker

ett stort öppet sår

 

jag värjer mig för

varje tanke på

filosofi

skrivet ord blir talat ord blir skrivet blir talat blir
ord
med eufori där emellan

Ibland har jag svårt att skilja mellan verklighet och poesi.
Kanske är allt poesi.
Till viss del.

Det har gått mer än tre veckor sedan jag lämnade Stockholm. Det har hunnit bli höstkall luft, röda löv här och där och mörkt klockan sju. Stockholmssommar med vakna nattetimmar utomhus känns avlägset, väldigt avlägset.
Tre veckor och jag har hunnit klippa av en stor del av mitt hår, skrivit jag vet inte hur många ord, hittat ny musik. Funnit nya vänner - saknat de gamla, ibland smärtsamt mycket.
Jag har hunnit få fem tomma värmeljusbehållare att lämna till källsorteringen på anda sidan huset (en övervakad sådan), fått skakiga händer av alla dessa ord, alla minnen, alla skärvor som fogas samman och stundom skriker högt.
Det har gått en månad minus en vecka och jag har gått promenadvägen längs vattnet jag vet inte hur månag gånger, sprungit vilse i skogen och blivit utstirrad av lamm, varit på Fårö fem gånger med iskyla och regn varje gång. Jag har börjat prata om mitt lilla rum och det gula internathuset som hemma. Hemma. Jag har smakat mycket på det ordet de senaste veckorna. Jag får en speciell känsla i magen när jag efter kvällspromenaden kommer gående och ser den vita vägskylten med texten folkhögskola och sedan närmar mig huset med ett par fönster som lyser, en kvast som är inkilad i dörrspringan för att den inte ska glida igen. Att kunna tänka att där bor den. Och den. Och den. Och där bor jag. Mitt i detta. Jag tror att det skulle kunna kallas trygghet.
Jag har nästan glömt bort vad storstadstempo innebär, jag har anammat det lantliga hejandet till varje synlig själ och börjat känna igen besökarna i simhallen. Här har fraktfirman "gör det i din egen takt" som slogan och ICA:s fasad pryds av uppmaningen "jäkta inte". Vi har legat på bryggan med öppet hav framför oss och kollat på stjärnor i tusentals som nästan tycktes tränga ut varandra.
Jag lever med orden, bygger texter, pratar text, dissikerar text. Skapar ord.
Kanske är det tjugotre dagar som har gått ungefär och jag har hunnit få annalkande tårar i ögonen då omänsklighet fördes in i riksdagen. Igår vaknade jag till ösregn, min första tanke var att himlen grät. Kanske av ren nervositet, för då fanns kylan ännu inte skriven svart på vitt och vi kunde leva i naivitetens lugn en liten stund till. Idag sken solen när jag gick upp, jag tänkte på surrealism.
Att se bilder från Plattan idag klockan arton gjorde att klumpen i magen luckrades upp en aning.

Just nu blåser det rätt mycket på Gotland. Och jag flyger omkring. Känslomässig utmattning har blivit ett vanligt syndrom. Skrivarbubbla, tankar, känslor, höra alla andras texter. Det är en fantastisk, obeskrivlig stämning efter en sådan uppläsning i klassrummet (som för övrigt har prytts med blommigt loppistyg och röda korset fynd nu). Det är fascinerade och underbart.
Vi lever i en låtsasvärld mitt i den vanliga världen. Jag blir lycklig av tanken att jag ska vara kvar här i många många månader.
Gotland kan tyckas långt borta och därför (litegrann för pappas skull) kommer här en gotländsk fotosession.


Fårö. Storm och glädje inkluderat.


Jag hade spökfingrar och skakig kropp när jag kommer hem. Då är det
fint att bo i ett stort gult hus med vänner omkring sig.


Intryck.


Lilla promenadrundan i Fårösund. Passar utmärkt för telefonsamtalsflanerande.


Vänskap i Fårösund.


Glädje